"Det kommer snart ljusare tider"
Ja, precis så sa han, M, ägaren till caféet jag och en väninna var och fikade på i förmiddags. Eftersom jag varit där mycket har jag lärt känna honom och nu var det ganska längesedan vi sågs så han frågade hu läget är. Jag svarade att jag just nu tycker att det går två steg framåt och tre tillbaka och han tyckte dte var tråkigt. Sedan serverade han några gäster och när han gick förbi mig tog han mig på armen och sa "Det kommer snart ljusare tider". Se'n fortsatte han servera. Jag reflekterade inte över det då, utan senare när jag tänkte på det hela. Det var inte riktigt likt honom (han kan annars vara ganska sarkastisk, på ett vänligt sätt) och jag undrade om det kunde vara så att Gud valde att använda honom som en kanal för att ge mig ett tecken på att det ska bli ljusare tider i mitt tillstånd. För jag menar, om man tänker på att han skulle tala om vädret, att det skulle bli ljusare och av den anledningen lättare att leva, så var det ju helt galet. Det är november, vintersolståndet är inte förrän den 21 december och även efter det vet man bara rent intellektuellt att det blir ljusare, det märks ju inte på länge ändå.
Han är inte (vad jag vet) troende eller så, men vi har pratat mycket om tro förstås när vi träffats. Men Gud använder ju vem Han vill och ja, jag antar att det visar sig framöver om det var så.
När jag kom hem läste jag i min andaktsbok "Nattljus" av Charles Swindoll, dagens text: "Våra prövningar är inte något ytligt eller irrelevant. De är förmedlare av nåd som Gud använder för att få oss att växa. Ytliga problem kräver ytliga lösningar. Det verkliga livet är inte sådant. Dess huvudvärk och stress går mycket djupare. De berör fundamentet för vår trygghet. Men Gud säger att Han är en hjälp i nöden. Han är omedelbart tillgänglig. Inser du att vart du än reser, vilken tid på dagen det än är, kan du ropa och Han kommer att svara?" "Ropa till mig och jag ska svara dig och låta dig höra stora ting, hemligheter du inte känner." Jer.33:3
Jaha, vad gör jag då för fel? Ropar jag inte tillräckligt högt? Eller hör jag bara inte svaret? Eller är min tro för liten och svag?
Jag önskar verkligen att Gud faktiskt använde M idag som sitt språkrör, så att det verkligen blir ljusare tider i min hälsa snart. Jag får väl som sagt se det framöver och kämpa vidare under tiden med Bön, KBT, sjukgymnastik m.m. Tack alla förebedjare för Ert tålamod.
Blessings!
Ljusa tider på väg?
Han är inte (vad jag vet) troende eller så, men vi har pratat mycket om tro förstås när vi träffats. Men Gud använder ju vem Han vill och ja, jag antar att det visar sig framöver om det var så.
När jag kom hem läste jag i min andaktsbok "Nattljus" av Charles Swindoll, dagens text: "Våra prövningar är inte något ytligt eller irrelevant. De är förmedlare av nåd som Gud använder för att få oss att växa. Ytliga problem kräver ytliga lösningar. Det verkliga livet är inte sådant. Dess huvudvärk och stress går mycket djupare. De berör fundamentet för vår trygghet. Men Gud säger att Han är en hjälp i nöden. Han är omedelbart tillgänglig. Inser du att vart du än reser, vilken tid på dagen det än är, kan du ropa och Han kommer att svara?" "Ropa till mig och jag ska svara dig och låta dig höra stora ting, hemligheter du inte känner." Jer.33:3
Jaha, vad gör jag då för fel? Ropar jag inte tillräckligt högt? Eller hör jag bara inte svaret? Eller är min tro för liten och svag?
Jag önskar verkligen att Gud faktiskt använde M idag som sitt språkrör, så att det verkligen blir ljusare tider i min hälsa snart. Jag får väl som sagt se det framöver och kämpa vidare under tiden med Bön, KBT, sjukgymnastik m.m. Tack alla förebedjare för Ert tålamod.
Blessings!
Ljusa tider på väg?
Barnkalas, Gudstjänst, Fars Dag och lite till
I lördags var vi på Let's Go (Bowling och eventplats på Limhamn) mellan 14-16 för Gabriels barnkalas. 9 st 7-8-åringar bowlade glatt en timme och sedan åts det pizza, läsk och glass. Gabriel fick presenter som uppskattades och jag tror att alla var nöjda. Det var första gången något av våra barn fick ha kalas på en sådan plats, men i år kändes det som minst ansträngande för mig i alla fall och även om det sved lite i plånboken så var det värt det.
Igår, söndag,hade vi gudstjänst (förstås) och samtalade om faderskap, fäder i Bibeln och Gud som vår Far (och mor). Och eftermiddagen tillbringades hos mina föräldrar på Fars Dags-kaffe.
Jag tillhör ju den lyckliga skaran som fortfarande har båda mina föräldrar i livet och som faktiskt fortfarande är gifta med varandra (sedan 53 år tillbaka).
Jag skrev ju sist att jag skulle till en kardiolog och göra ultraljud på hjärtat. Det var jag och läkaren, en mycket vänlig och omtänksam italienska, undersökte mitt hjärta grundligt och sa att jag har ett vackert och väl fungerande hjärta. Det var vackert både anatomiskt och emotionellt, sa hon. Vilket fick mig att undra om hon kunde se rakt igenom hela mig på nå't sätt. Hon lovade komma och lyssna när jag predikar när jag blivit helt frisk igen. För det var hon övertygad om att jag skulle bli.
Idag, på förmiddagen, var jag på Aktiv Rehab och tränade styrketräning, hela programmet som jag blev introducerad till förra veckan. Det kändes bra att arbeta med musklerna - får se hur det känns imorgon...
Det spöregnar ute, men jag tror det är dags för en liten promenad i alla fall. Tur det finns regnkläder.
Blessings!
Coolt ljus och färgglada klot på Let's Go
Presentöppnande måste man ju också ha
Igår, söndag,hade vi gudstjänst (förstås) och samtalade om faderskap, fäder i Bibeln och Gud som vår Far (och mor). Och eftermiddagen tillbringades hos mina föräldrar på Fars Dags-kaffe.
Jag tillhör ju den lyckliga skaran som fortfarande har båda mina föräldrar i livet och som faktiskt fortfarande är gifta med varandra (sedan 53 år tillbaka).
Jag skrev ju sist att jag skulle till en kardiolog och göra ultraljud på hjärtat. Det var jag och läkaren, en mycket vänlig och omtänksam italienska, undersökte mitt hjärta grundligt och sa att jag har ett vackert och väl fungerande hjärta. Det var vackert både anatomiskt och emotionellt, sa hon. Vilket fick mig att undra om hon kunde se rakt igenom hela mig på nå't sätt. Hon lovade komma och lyssna när jag predikar när jag blivit helt frisk igen. För det var hon övertygad om att jag skulle bli.
Idag, på förmiddagen, var jag på Aktiv Rehab och tränade styrketräning, hela programmet som jag blev introducerad till förra veckan. Det kändes bra att arbeta med musklerna - får se hur det känns imorgon...
Det spöregnar ute, men jag tror det är dags för en liten promenad i alla fall. Tur det finns regnkläder.
Blessings!
Coolt ljus och färgglada klot på Let's Go
Presentöppnande måste man ju också ha
Chillout
Ja, om man sticker ut näsan utanför dörren idag så är det verkligen "chilly out". 4 plusgrader och med en hård vind som gör att det känns som 20 minusgrader och nu flyger det nå't vitt i luften också, suck. Nåja, är det november så är det.
I söndags fyllde Gabriel 8 år och vi hade kalas för släkten, på lördag blir det barnkalas på Let's Go - bowlinghallen, dyrt men praktiskt. Känner inte riktigt att jag orkar ordna något annat i detta läget.
Igår var jag hos sjukgymnasten och fick träna styrketräning för första gången på ett halvår..... ja, det gick bra, ja, det var jobbigt och ja, jag har träningsvärk idag och det är en underbar känsla. Jag hoppas kunna bygga upp de försvagade musklerna i min kropp, som bl.a. gör att jag har så ont i nacken och axlarna. Och jag får även lära mig Basal Kroppskännedom - t.ex. att verkligen hitta och känna de olika muskler man ska använda till olika rörelser. Så det, tillsammans med KBT och antidep - medicin och en remiss hos neurologen och en tid för ultraljud på hjärtat imorgon, den 5/11, så går livet och kampen vidare och jag är fortfarande så tacksam för alla tankar och förböner.
Tillbaka till Chillout - det heter nämligen den nya verksamhet som startar på Limhamnskåren imorgon (torsdag) eftermiddag kl.16.30 för ungdomar i årskurs 6-9. En sorts Fristad där man kan hänga, läsa, lyssna på musik, Scrapbooka, träna Kampsport, spela Wii, Fika m.m. Imorgon är det Öppet hus och man kan prova på olika saker och då blir det även StandUp och Kampsportsuppvisning.
Jag var förresten inne i lokalen och testade Wii-spelet när det var nyinköpt. Jag har aldrig spelat Wii förut och nu provade jag på boxning - jag vann på knockout i första ronden :-) Vad säger det om mig....hm?
Anyway, känner Ni någon i årskurs 6-9 så skicka hit dem imorgon 16.30.
Blessings!
I söndags fyllde Gabriel 8 år och vi hade kalas för släkten, på lördag blir det barnkalas på Let's Go - bowlinghallen, dyrt men praktiskt. Känner inte riktigt att jag orkar ordna något annat i detta läget.
Igår var jag hos sjukgymnasten och fick träna styrketräning för första gången på ett halvår..... ja, det gick bra, ja, det var jobbigt och ja, jag har träningsvärk idag och det är en underbar känsla. Jag hoppas kunna bygga upp de försvagade musklerna i min kropp, som bl.a. gör att jag har så ont i nacken och axlarna. Och jag får även lära mig Basal Kroppskännedom - t.ex. att verkligen hitta och känna de olika muskler man ska använda till olika rörelser. Så det, tillsammans med KBT och antidep - medicin och en remiss hos neurologen och en tid för ultraljud på hjärtat imorgon, den 5/11, så går livet och kampen vidare och jag är fortfarande så tacksam för alla tankar och förböner.
Tillbaka till Chillout - det heter nämligen den nya verksamhet som startar på Limhamnskåren imorgon (torsdag) eftermiddag kl.16.30 för ungdomar i årskurs 6-9. En sorts Fristad där man kan hänga, läsa, lyssna på musik, Scrapbooka, träna Kampsport, spela Wii, Fika m.m. Imorgon är det Öppet hus och man kan prova på olika saker och då blir det även StandUp och Kampsportsuppvisning.
Jag var förresten inne i lokalen och testade Wii-spelet när det var nyinköpt. Jag har aldrig spelat Wii förut och nu provade jag på boxning - jag vann på knockout i första ronden :-) Vad säger det om mig....hm?
Anyway, känner Ni någon i årskurs 6-9 så skicka hit dem imorgon 16.30.
Blessings!
Helgon eller demoner
Den här veckan är det höstlov för skolorna och affärerna översvämmar av skelett, häxhattar, svart och vitt smink, skräck-masker, peruker, spindelväv etc. allt som behövs för att fira Halloween. Det bunkras med godis för att förse de små spöken som kommer att ringa på dörrarna och säga "bus eller godis". Gabriel, som går på Fritids den här lovveckan, ska imorgon ha Halloween-fest och ska klä ut sig till Darth Vader (han har ju lite smak i alla fall). Igår var de på spökvandring, vilket Gabriel inte tyckte om (såklart, heter man Gabriel så vill man kanske hellre ha "änglavandring").
Samtidigt som Halloween - saker överflödar omgivningen, säljs också massor av gravljus och lyktor och kransar att lägga på gravarna, för i år, olyckligt nog, sammanfaller Alla Helgons Dag och Halloween, den 31/10, som om vi svenskar inte hade svårt att skilja dem åt ändå.....
Jag har bott i USA och vet att Halloween är stort där, men ändå var jag inte odelat positiv när det kom till Sverige. Speciellt eftersom det ligger så nära Allhelgonahelgen och är man inte insatt i varför man firar de båda helgerna, så blir det lätt en sammanblandning.
Nåja, nog klagat om det. Vi ska i alla fall ha Gabriels 8-års kalas på lördag (han fyller på söndag) - utan skelett - och på söndag kl.11 har vi Allhelgonagudstjänst på Frälsis. Då ska vi tala om himlen och vårt evighetshopp, om dem som gått före oss och om den ljusa framtid som är vår, när vi tar emot och lever med Jesus. Många ljus ska vi tända också i höstmörkret och veta att Jesus är världens ljus.
I övrigt kämpar jag på med KBT, sjukgymnastik och väntar på undersökningar. Fick meddelande från Nesurologen att de troligen kallar mig inom tre månader.....!? Ja, jag ringde och frågade om det gick att skynda på och hon sa att väntetiderna inte är så långa så det blir troligen tidigare.
Nästa vecka ska jag till en kardiolog och göra ett ultraljud på hjärtat för att se om allt står rätt till där. Så detektivarbetet fortsätter parallellt med behandlingen och förbönerna - fortsätt be, snälla Ni underbara människor.
Idag fick jag dessutom kärlek och värme i form av en stickad kofta/kappa jag beställt av en av mina vänner (se bilden nedan). Den är ju helt fantastiskt vacker och skön. Tack!
Blessings!
Jag i min nya kofta!
Samtidigt som Halloween - saker överflödar omgivningen, säljs också massor av gravljus och lyktor och kransar att lägga på gravarna, för i år, olyckligt nog, sammanfaller Alla Helgons Dag och Halloween, den 31/10, som om vi svenskar inte hade svårt att skilja dem åt ändå.....
Jag har bott i USA och vet att Halloween är stort där, men ändå var jag inte odelat positiv när det kom till Sverige. Speciellt eftersom det ligger så nära Allhelgonahelgen och är man inte insatt i varför man firar de båda helgerna, så blir det lätt en sammanblandning.
Nåja, nog klagat om det. Vi ska i alla fall ha Gabriels 8-års kalas på lördag (han fyller på söndag) - utan skelett - och på söndag kl.11 har vi Allhelgonagudstjänst på Frälsis. Då ska vi tala om himlen och vårt evighetshopp, om dem som gått före oss och om den ljusa framtid som är vår, när vi tar emot och lever med Jesus. Många ljus ska vi tända också i höstmörkret och veta att Jesus är världens ljus.
I övrigt kämpar jag på med KBT, sjukgymnastik och väntar på undersökningar. Fick meddelande från Nesurologen att de troligen kallar mig inom tre månader.....!? Ja, jag ringde och frågade om det gick att skynda på och hon sa att väntetiderna inte är så långa så det blir troligen tidigare.
Nästa vecka ska jag till en kardiolog och göra ett ultraljud på hjärtat för att se om allt står rätt till där. Så detektivarbetet fortsätter parallellt med behandlingen och förbönerna - fortsätt be, snälla Ni underbara människor.
Idag fick jag dessutom kärlek och värme i form av en stickad kofta/kappa jag beställt av en av mina vänner (se bilden nedan). Den är ju helt fantastiskt vacker och skön. Tack!
Blessings!
Jag i min nya kofta!
Tro och tvivel
Gårdagens gudstjänsttema var "Trons kraft". Vi hade som vanligt en avslappnad Cafégudstjänst där vi samtalade om just tro och vad tro är och innebär för oss. När det handlar om tron på Gud och livet med Honom kan vi uppleva det så olika beroende på vem vi är, vad vi har gått och går igenom i livet, men vi kunde i alla fall vara överens om att det som står i Hebr.11, att "Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se", i alla fall stämmer rätt bra.
Jag frågade om de tyckte att tro och tvivel var motsattsord, och några tyckte det medan andra tyckte att tvivlet behövs för att tron ska kunna växa starkare. Själv anser jag att tro och tvivel går hand i hand, speciellt efter att ha varit sjuk i ett halvår och fortfarande inte vet när det ska vara över. Jag har så många som ber för mig hela tiden - tack snälla Ni, fortsätt med det, - och ändå är jag inte frisk ännu. Jag tvivlar inte på att Gud finns eller att Jesus har försonat hela världen i Sin egen kropp, men jag har tvivlat på att Han bryr sig, tvivlat på att Han lyssnar, tvivlat på att Han vill göra mig bättre o.s.v. Men detta har också fått mig att söka svar, söka Gud mer, skrika och ropa mer helhjärtat efter Honom, än jag kanske gjort tidigare. Så för mig ät tro och tvivel inte alls motsatser utan behöver varandra. Tro och otro däremot är motsatser. Otro är, anser jag, när man väljer att inte tro och det är motsatsen till att vaäja att tro.
"Löftena kunna ej svika, nej, de står evigt kvar" - sjunger vi i en sång ibland. Gud håller ju Sina löften, till skillnad från oss människor ibland och de löften som finns i Bibeln kan vi lita på.
*Gud har bl.a. lovat att vara med oss och styrka oss genom problem och bekymmer, Han har däremot inte lovat att skydda oss från svårigheter, utan att vara med genom dem.
*Han har lovat att om vi söker Honom och Hans rike först, litar på Honom, så ska vi få allt det andra också, Han ska inte låta oss gå under.
*Han har lovat oss rikliga välsignelser om vi sätter Honom först i livet, på alla områden, inkl.det finansiella området, i Malaki 5:10
*Han har lovat vara en vän som aldrig sviker.
*Han har sagt att vi ska kunna göra kraftgärningar när vi går i Hans namn, sätter Honom först i våra liv och lyder och följer Honom.
Så, tro behöver nog tvivel ibland för att växa och mogna och bli starkare eller för att man ska få ett nytt perspektiv på Gud och livet.
Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.
Blessings!
Tryggare kan ingen vara
Jag frågade om de tyckte att tro och tvivel var motsattsord, och några tyckte det medan andra tyckte att tvivlet behövs för att tron ska kunna växa starkare. Själv anser jag att tro och tvivel går hand i hand, speciellt efter att ha varit sjuk i ett halvår och fortfarande inte vet när det ska vara över. Jag har så många som ber för mig hela tiden - tack snälla Ni, fortsätt med det, - och ändå är jag inte frisk ännu. Jag tvivlar inte på att Gud finns eller att Jesus har försonat hela världen i Sin egen kropp, men jag har tvivlat på att Han bryr sig, tvivlat på att Han lyssnar, tvivlat på att Han vill göra mig bättre o.s.v. Men detta har också fått mig att söka svar, söka Gud mer, skrika och ropa mer helhjärtat efter Honom, än jag kanske gjort tidigare. Så för mig ät tro och tvivel inte alls motsatser utan behöver varandra. Tro och otro däremot är motsatser. Otro är, anser jag, när man väljer att inte tro och det är motsatsen till att vaäja att tro.
"Löftena kunna ej svika, nej, de står evigt kvar" - sjunger vi i en sång ibland. Gud håller ju Sina löften, till skillnad från oss människor ibland och de löften som finns i Bibeln kan vi lita på.
*Gud har bl.a. lovat att vara med oss och styrka oss genom problem och bekymmer, Han har däremot inte lovat att skydda oss från svårigheter, utan att vara med genom dem.
*Han har lovat att om vi söker Honom och Hans rike först, litar på Honom, så ska vi få allt det andra också, Han ska inte låta oss gå under.
*Han har lovat oss rikliga välsignelser om vi sätter Honom först i livet, på alla områden, inkl.det finansiella området, i Malaki 5:10
*Han har lovat vara en vän som aldrig sviker.
*Han har sagt att vi ska kunna göra kraftgärningar när vi går i Hans namn, sätter Honom först i våra liv och lyder och följer Honom.
Så, tro behöver nog tvivel ibland för att växa och mogna och bli starkare eller för att man ska få ett nytt perspektiv på Gud och livet.
Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.
Blessings!
Tryggare kan ingen vara
Tacksägelsedagen
Idag, den 11/10, är det Tacksägelsedagen så vi hade glass till kyrkkaffet :-)
Idag handlar bibeltexterna om tacksamhet och lovsång och tillbedjan. Att vara tacksam och prisa Gud oavsett hur livet ser ut, därför att Gud är ändå större, ändå allsmäktig, hela universums Skapare, upprätthållare, härskare och värd all tillbedjan och ära.
Idag på Gudstjänsten fick vi alla tända ett ljus och be en kort tackbön. Gabriel tyckte det var så bra så han tände tre ljus och bad tre tackböner. Härligt med tacksamma barn! Och bönerna varierade från tacksamhet för familj och vänner till tacksamhet för nåden och korset och Guds närvaro.
Att tacka för sådant man fått som man ville ha och att tacka när allt är bra och livet leker, det är inte så svårt (även om man ofta glömmer det då...), någon har skrivit: Men att tacka Gud för något som verkar svårt och hopplöst innebär att man överlåter åt Gud att göra det bästa åt det man tackar för. För det mesta får vi se resultat av detta och då börjar vi också tacka självklart. Men Gud vill göra det gott för oss, men han kan inte tvinga det på oss även om det är gott. Han har själv satt upp en gräns för hur mycket han kan göra för oss eller inte. Vi har inte kunskap om den gränsen och därför är det en del av tacksägelsens hemligheter att vi lär oss att acceptera att vi kan tacka också för sådant som är svårt och verkar vara hopplöst samt att vi kan tacka för något vi vill innan det verkligen har hänt. Att det är en hemlighet beror kanske mest på att vi har så svårt att förstå det hela, men pröva att tacka Gud för allt.
Paulus hade lärt sig det och uppmanar till det i Ef 5:20: "tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn".
Jag har svårt för att tacka för sådant som verkar svårt och hopplöst, speciellt när det inte verkar bli nå'n förändring. Men jag vill fortsätta tacka Gud för den Han är och att Han har allt i Sin hand, för Nåden och korset och frälsningen och allt det goda Han har gett, ger och kommer att ge. Så ska jag också försöka tacka för det jag inte förstår och ändå lita på att Han vet.
Jag har röntgat nacken och där fanns inget sjukligt - bara lite förslitning och åldersförändringar- hm. Men det förklarar i alla fall varför jag har så ont, plus alla spända muskler, så nu har jag bokat tid hos sjukgymnast på torsdag, den 15:e - hon är visst också specialiserad på kroppskännedom. Annars går jag regelbundet på KBT och det är bra, det hjälper till en del att hantera situationen, men yrseln har ju inte försvunnit. Jag har blivit lovad en remiss till en neurolog också av min husläkare, som jag ska till på tisdag, så sökandet fortsätter parallellt med behandlingen och bönerna.
Tack igen för alla förböner och för att Ni håller ut. Det betyder jätemycket för mig.
Blessings!
Tack för korset
Idag handlar bibeltexterna om tacksamhet och lovsång och tillbedjan. Att vara tacksam och prisa Gud oavsett hur livet ser ut, därför att Gud är ändå större, ändå allsmäktig, hela universums Skapare, upprätthållare, härskare och värd all tillbedjan och ära.
Idag på Gudstjänsten fick vi alla tända ett ljus och be en kort tackbön. Gabriel tyckte det var så bra så han tände tre ljus och bad tre tackböner. Härligt med tacksamma barn! Och bönerna varierade från tacksamhet för familj och vänner till tacksamhet för nåden och korset och Guds närvaro.
Att tacka för sådant man fått som man ville ha och att tacka när allt är bra och livet leker, det är inte så svårt (även om man ofta glömmer det då...), någon har skrivit: Men att tacka Gud för något som verkar svårt och hopplöst innebär att man överlåter åt Gud att göra det bästa åt det man tackar för. För det mesta får vi se resultat av detta och då börjar vi också tacka självklart. Men Gud vill göra det gott för oss, men han kan inte tvinga det på oss även om det är gott. Han har själv satt upp en gräns för hur mycket han kan göra för oss eller inte. Vi har inte kunskap om den gränsen och därför är det en del av tacksägelsens hemligheter att vi lär oss att acceptera att vi kan tacka också för sådant som är svårt och verkar vara hopplöst samt att vi kan tacka för något vi vill innan det verkligen har hänt. Att det är en hemlighet beror kanske mest på att vi har så svårt att förstå det hela, men pröva att tacka Gud för allt.
Paulus hade lärt sig det och uppmanar till det i Ef 5:20: "tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn".
Jag har svårt för att tacka för sådant som verkar svårt och hopplöst, speciellt när det inte verkar bli nå'n förändring. Men jag vill fortsätta tacka Gud för den Han är och att Han har allt i Sin hand, för Nåden och korset och frälsningen och allt det goda Han har gett, ger och kommer att ge. Så ska jag också försöka tacka för det jag inte förstår och ändå lita på att Han vet.
Jag har röntgat nacken och där fanns inget sjukligt - bara lite förslitning och åldersförändringar- hm. Men det förklarar i alla fall varför jag har så ont, plus alla spända muskler, så nu har jag bokat tid hos sjukgymnast på torsdag, den 15:e - hon är visst också specialiserad på kroppskännedom. Annars går jag regelbundet på KBT och det är bra, det hjälper till en del att hantera situationen, men yrseln har ju inte försvunnit. Jag har blivit lovad en remiss till en neurolog också av min husläkare, som jag ska till på tisdag, så sökandet fortsätter parallellt med behandlingen och bönerna.
Tack igen för alla förböner och för att Ni håller ut. Det betyder jätemycket för mig.
Blessings!
Tack för korset
Livet är till för att levas
"Livet är till för att levas, inte för att förstås", är första meningen i Tommy Hellstens bok "Ju mindre du gör desto mer får du gjort".
Orden nästan hoppade ut ur boken. Ja, det ligger mycket i det. Om man tillbringar sitt liv med att försöka förstå allting så glömmer man leva. Jag har hållit på och gör till viss del fortfarande att hitta orsaker till min ohälsa, men försöker nu istället utgå ifrån att detta är min vardag just nu och hur lever jag med det på bästa sätt. Det går bra att tänka så de dagar då jag mår hyfsat, men de tunga, jobbiga dagarna är det värre. Hur som helst ligger det mycket i tanken och det är ju därfär också som Gud vill att vi ska hålla våra tankar rena.
Idag fick jag svar på röntgen av halsryggen och det visar att åldern tar ut sin rätt. Där är inget sjukligt i nacken, tack och lov, men lite förslitningar på några diskar och en liten förträngning. Normala åldersförändringar, med andra ord och sjukgymnastik rekommenderas, så jag får väl ta och ringa till Aktiv Rehab i alla fall då.
I söndags samtalade vi på Cafégudstjänsten om när Jesus uppväckte Lasaros. Om att ta bort stenen - undanröja trons hinder. Det var Marta som var den som fick ge order om att stenen skulle tas bort, hon fick undanröja hindret för att undret skulle kunna ske, trots att hon tvivlade, hon protesterade eftersom Lasaros legat i graven i fyra dagar och luktade redan. Men Jesus påminde henne om att om hon tror skulle hon få se Guds härlighet. Och det fick hon och alla de andra också. Det handlar mycket om lydnad, vad jag förstår, för att under ska ske. Jag tycker att jag lyder Gud, kanske missar jag något eller så är det på väg, jag hoppas på det senare.
Livet är till för att levas inte för att förstås.
Fortsätt be.
Blessings!
I Guds famn
Orden nästan hoppade ut ur boken. Ja, det ligger mycket i det. Om man tillbringar sitt liv med att försöka förstå allting så glömmer man leva. Jag har hållit på och gör till viss del fortfarande att hitta orsaker till min ohälsa, men försöker nu istället utgå ifrån att detta är min vardag just nu och hur lever jag med det på bästa sätt. Det går bra att tänka så de dagar då jag mår hyfsat, men de tunga, jobbiga dagarna är det värre. Hur som helst ligger det mycket i tanken och det är ju därfär också som Gud vill att vi ska hålla våra tankar rena.
Idag fick jag svar på röntgen av halsryggen och det visar att åldern tar ut sin rätt. Där är inget sjukligt i nacken, tack och lov, men lite förslitningar på några diskar och en liten förträngning. Normala åldersförändringar, med andra ord och sjukgymnastik rekommenderas, så jag får väl ta och ringa till Aktiv Rehab i alla fall då.
I söndags samtalade vi på Cafégudstjänsten om när Jesus uppväckte Lasaros. Om att ta bort stenen - undanröja trons hinder. Det var Marta som var den som fick ge order om att stenen skulle tas bort, hon fick undanröja hindret för att undret skulle kunna ske, trots att hon tvivlade, hon protesterade eftersom Lasaros legat i graven i fyra dagar och luktade redan. Men Jesus påminde henne om att om hon tror skulle hon få se Guds härlighet. Och det fick hon och alla de andra också. Det handlar mycket om lydnad, vad jag förstår, för att under ska ske. Jag tycker att jag lyder Gud, kanske missar jag något eller så är det på väg, jag hoppas på det senare.
Livet är till för att levas inte för att förstås.
Fortsätt be.
Blessings!
I Guds famn
165 dagar....
... är det idag sedan helvetet började. Paret Brolin levde under livshot i en jordkällare och blev befriade på 165:e dagen. Det blev inte jag. Jag stampar forfarande mitt jordgolv. Jag kan naturligtvis inte ens tänka mig hur de hade det eller alls jämföra mig med dem, men jag ber om och längtar efter befrielse jag med. Mitt yrsel-tillstånd är min fångenskap, mitt fängelse och det är befrielse jag vill ha och behöver.
Jag blev inte befriad på 165:e dagen så nu slutar jag räkna dagar och släpper det. Min KBT-terapeut sa idag - "Lek med tanken på att det inte går över alls, vad gör du då? Kan du tänka dig ett liv med yrseln? Hur skulle det se ut?"
Alltså, det är ju en tanke jag inte alls vill leka med, men sanningen är ju den att detta är min vardag just nu och jag vet inte hur länge det kommer att vara. Så vad gör jag då? Kan jag göra mer än jag tror. Kan jag utmana mig själv att prova på att göra sådant jag låtit bli under lång tid? Ja, jag vet inte. Kanske måste jag det. Kanske måste jag kämpa med och inte emot. Kanske måste jag försöka se förbi berget om jag ska komma vidare, men hur ska det går till? Ja, det är väl det terapeuten ska lära mig. Det har hon ju redan börjat med faktiskt. Men det är inte mindre svårt för det. Jag som trodde att jag skulle bli mirakulöst helad första gången jag blev bedd för. Men nej, inte det.
Förra veckan fick jag röntga halsryggen för att se hur det står till där. Har inte fått svar än. Fick också löfte om att om jag inte är bättre i mitten av oktober ska jag få en remiss till en neurolog. Så under tiden jag söker vidare fysiskt så behandlas jag psykologiskt. Och andligt - ber och blir bedd för. Det måste väl ändå bli bra då.
Hur som helst, i söndags var det en ekumenisk gudstjänst på Limhamns Torg med temat: BÖN! Mackan Andersson predikade och Rosi (hans fru) hade dockteater för barnen. De skötte sig utmärkt båda två. Jag är visst inte oersättlig - inte för att jag trodde det heller....
Så nu kämpar jag vidare. Tack alla underbara förebedjare och uppmuntrare.
Blessings!
Jona & Julia. Dockteater på Limhamns Torg
Jag blev inte befriad på 165:e dagen så nu slutar jag räkna dagar och släpper det. Min KBT-terapeut sa idag - "Lek med tanken på att det inte går över alls, vad gör du då? Kan du tänka dig ett liv med yrseln? Hur skulle det se ut?"
Alltså, det är ju en tanke jag inte alls vill leka med, men sanningen är ju den att detta är min vardag just nu och jag vet inte hur länge det kommer att vara. Så vad gör jag då? Kan jag göra mer än jag tror. Kan jag utmana mig själv att prova på att göra sådant jag låtit bli under lång tid? Ja, jag vet inte. Kanske måste jag det. Kanske måste jag kämpa med och inte emot. Kanske måste jag försöka se förbi berget om jag ska komma vidare, men hur ska det går till? Ja, det är väl det terapeuten ska lära mig. Det har hon ju redan börjat med faktiskt. Men det är inte mindre svårt för det. Jag som trodde att jag skulle bli mirakulöst helad första gången jag blev bedd för. Men nej, inte det.
Förra veckan fick jag röntga halsryggen för att se hur det står till där. Har inte fått svar än. Fick också löfte om att om jag inte är bättre i mitten av oktober ska jag få en remiss till en neurolog. Så under tiden jag söker vidare fysiskt så behandlas jag psykologiskt. Och andligt - ber och blir bedd för. Det måste väl ändå bli bra då.
Hur som helst, i söndags var det en ekumenisk gudstjänst på Limhamns Torg med temat: BÖN! Mackan Andersson predikade och Rosi (hans fru) hade dockteater för barnen. De skötte sig utmärkt båda två. Jag är visst inte oersättlig - inte för att jag trodde det heller....
Så nu kämpar jag vidare. Tack alla underbara förebedjare och uppmuntrare.
Blessings!
Jona & Julia. Dockteater på Limhamns Torg
Tålamod - mod att tåla....
Häromdagen ringde en av mina vänner och förebedjare. Hon har själv upplevt en något liknande som jag gör men med lite andra symtom. Hon sa att det krävs ju så mycket tålamod, det tar ju så'n tid att bli bra och att hon tänkte ofta på tålamod som "mod att tåla". Ja, visst, modig vill man ju vara. Och visst krävs det mod att tåla yrseln, mod att tåla bakslagen som får det att kännas som om man är tillbaka på ruta ett, mod att tåla förtvivlan, mod att tåla smärtan, mod att tåla osäkerheten, mod att tåla bönesvar som låter vänta på sig. Tålamod!
Ja, de vänner som hört av sig nyligen har oberoende av varandra alla kommit med samma antydan - det tar tid, vila i Herren, Gud tiger stilla i sin kärlek, Herren ska strida och du ska vara stilla etc. Då behövs tålamod - mod att tåla.
Mindfulness är ett uttryck inom KBT som har med medveten närvaro att göra. Att vara fokuserad på det man gör, att kunna göra en sak i taget, att upptäcka olika nyanser etc. Där finns också ett behov av tålamod, mod att tåla. Fast det var rätt komiskt att terapeuten sa att när jag läser Bibeln och ber skulle jag öva mig i mindfulness, i att vara fokuserad och närvarande, och det är ju alldeles rätt. Tålamod - Mod att tåla!
Ändå - fortsätt be kära vänner och förebedjare, så att det kan ske en märkbar förbättring och att bakslagen inte blir så hårda.
I övrigt hade vi i torsdags eftermiddag snabb-besök av släktingar från USA. Familjen, Pam, Vince och Christina, som jag bodde och jobbade som au-pair hos 1988-89. Det var alltså Christina jag tog hand om (hon fyller 22 i november....) Det var i alla fall jättetrevligt att träffa dem igen, sist var 8 år sedan, så Gabriel har de aldrig träffat och flickorna skulle fylla fyra när vi var och hälsade på dem i Seattle 2001. Det var ett kort med roligt besök i alla fall.
Senare på kvällen var Olivia i träningslokalen och boxades med Mackan. Bilden nedan (som jag snott från Mackans blogg) är därifrån. Känns tryggt att ha en tuffing till dotter.
Milliondollarbaby
Ja, de vänner som hört av sig nyligen har oberoende av varandra alla kommit med samma antydan - det tar tid, vila i Herren, Gud tiger stilla i sin kärlek, Herren ska strida och du ska vara stilla etc. Då behövs tålamod - mod att tåla.
Mindfulness är ett uttryck inom KBT som har med medveten närvaro att göra. Att vara fokuserad på det man gör, att kunna göra en sak i taget, att upptäcka olika nyanser etc. Där finns också ett behov av tålamod, mod att tåla. Fast det var rätt komiskt att terapeuten sa att när jag läser Bibeln och ber skulle jag öva mig i mindfulness, i att vara fokuserad och närvarande, och det är ju alldeles rätt. Tålamod - Mod att tåla!
Ändå - fortsätt be kära vänner och förebedjare, så att det kan ske en märkbar förbättring och att bakslagen inte blir så hårda.
I övrigt hade vi i torsdags eftermiddag snabb-besök av släktingar från USA. Familjen, Pam, Vince och Christina, som jag bodde och jobbade som au-pair hos 1988-89. Det var alltså Christina jag tog hand om (hon fyller 22 i november....) Det var i alla fall jättetrevligt att träffa dem igen, sist var 8 år sedan, så Gabriel har de aldrig träffat och flickorna skulle fylla fyra när vi var och hälsade på dem i Seattle 2001. Det var ett kort med roligt besök i alla fall.
Senare på kvällen var Olivia i träningslokalen och boxades med Mackan. Bilden nedan (som jag snott från Mackans blogg) är därifrån. Känns tryggt att ha en tuffing till dotter.
Milliondollarbaby
Blomman bland stenarna
Utanför mitt fönster är armégården och den är klädd med stenplattor. Mellan dem kommer ofta ogräs och sådant som växer på de mest otroliga ställen. Magnus rensade för ett tag sedan och det har sett fint ut. Så häromdagen tittade jag ut och fick se en blomma, En enda vit blomma som trotsat stenplattorna och slagit ut mitt i det karga landskapet. Det var som om den ville säga mig något, eller så är det bara så att jag just nu söker febrilt efter tecken på att det ska ske en förändring i mitt hälsotillstånd.
Under ca en veckas tid hade jag kännt det som att kanske det skulle börja gå åt rätt håll. Kanske skulle jag få börja må lite bättre och komma att återhämta mig. Sen kom bakslaget och det känns som om jag är tillbaka på ruta ett. Skit också!! Varför???!! Det är ju inte bara jag som lider. Min familj, mina barn, mina nära och kära lider ju med mig och mår själv inte bra. Det kan väl inte vara Guds vilja. Nej, men det är väl den ondes vilja. Jag trampar på hans huvud och säger åt honom att fara åt helvete där han hör hemma.
Vad väntar Gud på? Hur mycket längre ska jag och de mina lida? "Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft" heter det ju. Är det verkligen så? Kan jag klara allt? Just nu känns det inte så. Jag behöver få bli bra nu. Jag önskar att jag kan vara som den vita blomman bland stenplattorna, som trotsar det hårda motståndet och kommer igenom och blommar. Gud, låt det ske. Tack alla som fortsätter be.
Blessings!
Mörkerseende
heter boken jag just läst ut av Philip Yancey, med underrubriken: "När du är besviken på Gud". Den tar på ett mycket bra sätt upp det här med vad vi tänker och hur vi känner oss när Gud inte verkar bry sig överhuvud taget. När Han är tyst, fast vi ropar och letar och ber. När Han inte svarar på bönerna, när Han bara inte låter sig finnas.
Boken tar upp Job, förstås, vars största problem inte var allt han förlorat eller hans sjukdomar utan just det faktum att Gud gömde sig, inte fanns där. Men ändå höll Job fast vi sin tro och till slut återupprättades han.
Hur som helst är boken väl lästvärd. Det är helt ok att vara ärlig mot Gud. Att tala om precis hur man känner och undra och ifrågasätta. Omständigheterna skiftar mn Gud är alltid densamma och ibland tiger Han stilla (fråga mig inte varför).
Så ibland när vi försöker hjälpa varandra, vi kristna, så gör vi varandra mer illa än gott. På en annan sajt skrev en "broder" att Gud vill hela alla sjuka och så tog han upp ett antal bibelord för att understryka sitt påstående. Visst står det precis så i Bibeln, så då borde det ju stämma, men verkligheten visar ju annorlunda och jag skrev en kommentar att efter att ha varit sjuk så länge som jag så är misströstan och tvivel nära tillhands och jag vet att Gud kan hela mig jag undrar bara varför Han inte vill. Svaret jag fick var mer till skada än nytta, det var ungefär såhär:
Det råder inget tvivel i mitt hjärta att Gud vill hela dig.
Frågan är svår varför inget sker men det finns en rad möjliga orsaker:
*Brist på tro
*Sår och smärta
*Brist Smörjelse
När människor ber för oss när det gäller helande saknas väldigt ofta smörjelse för helande. Vi måste leva liv så att Gud kan smörja oss så att Gud kan hela oss.
*Synd
Det kan finnas synd som hindrar ett helande att äga rum. Ex oförlåtelse stolthet osv.
*Fel böner
Ibland ber vi fel. VI ber att Gud skall hela oss fast vi behöver befrielse från demoniska makter. Detta är ganska vanligt. Demoner orsakar väldigt mycket skada men vi tror inte att de är där.
*Det jobbiga i detta är att Gud vill hela men jag eller syndens konsekvenser i mig hindrar ett helande.
*Vi lever i ett kyrkligt klimat som inte tror på helande och inte söker helande och inte välkomnar Gud att hela detta medför att det är en resa för oss att bryta igenom denna otronsande.
Jag kan väl säga så att detta svar kunde jag varit utan. Visst har säkert dessa anledningar sin plats i vissa sammanhang, men att utan förkunskap påstå att dessa orsaker skulle vara hindret, det är att gå ut på djupt vatten. Säkert var det skrivet i all välmening, men ibland tror jag att vi i all välmening ofta skadar varandra mer än gör varandra gott.
Vår uppgift är att be för och med varandra, för helande, upprättande, frälsning, välsignelse etc. och sedan är det Guds sak att visa oss om det finns något i våra liv som är i vägen för bönesvaret.
För min egen del anser jag att jag tagit itu med alla de orsaker jag fick förslag på och ändå låter helande vänta på sig. Kanske får jag klarhet i det någon gång, kanske inte. Men jag fortsätter be och hoppas att Ni som också ber fortsätter med det. Jag tvivlar inte på er smörjelse i alla fall:-)
För övrigt har vi nu köpt två små nya marsvin. Två små hanar som heter Piff och Puff, så nu är det full rulle i buren igen.
Idag hade vi en bra gudstjänst runt kaffebordet, med en sång, bibelsamtal och bön. Ganska befriande faktiskt. I tre veckor till har vi lokalen öppen för bön för kåren, framtid, vägval etc. månd, onsd, fred, 17-18 och gudstjänst 11 på söndagarna, ingen annan verksamhet.
Imorgon är det dags för KBT, hoppas det ger något.
Blessings!
PIFF
PUFF
Två ord
I min bok "Nattljus" av Charles Swindoll läste jag igår detta lilla avsnitt: "Två ord kommer att hjälpa dig hålla ut när du har väldigt lite hopp kvar: Accepterande och Förtröstan. Acceptera prövningarnas, lidandets, olyckans eller felbehandlandets mysterium. Försök inte förstå eller förklara det. Acceptera det. Förtrösta sen frivilligt på Gud för beskydd genom Hans kraft, från och med denna stund, fram till evighetens gryning."
"För Herren ska ge dig tillförsikt och bevara din fot för snaran". Ordspr. 3:26
De böcker jag läser och de predikningar jag lyssnar på verkar alla handla om frågan om varför Gud gömmer sig, inte visar sig, inte svarar och Job återkommer gång på gång.
Kanske Gud till en del gömmer sig för att vi ska hungra och törsta mer efter Honom. Eller kanske hittar vi inte Gud för att vi söker på fel ställen, vi förminskar Gud för att passa in i vårt intellekt, men det går inte för Gud är mycket större än så och oavsett om jag hittar Honom när jag söker eller om jag bara skriker ut i ett stort mörker och hålrum, så är Gud ändå Gud, Kung, allhärskare, alltings skapare och upprätthållare.
Tänk vad lätt det är att skriva det här, att läsa om det och höra det och hålla med, men vad svårt att leva efter det när man mår dåligt och ändå ropar och söker Gud och bara upplever en stor tystnad. Söker jag på fel ställen eller på fel sätt, lyssnar jag på fel sätt, vad är det jag inte förstår?
Kanske uppenbaras det nå'n gång vad det är jag ska lära mig, jag hoppas det och under tiden fortsätter jag ropa, be och söka och försöka leva efter de två orden - acceptera och förtrösta.
Förresten har vi nu inlett en 4-veckors period av bön på kåren för framtiden, vägval, kårens roll i Guds utbredande på Limhamn. Måndag, onsdag och fredag är lokalen öppen för bön kl.17-18 och söndagarna är det gudstjänst kl.11.00. Ingen annan verksamhet sker under dessa veckor. Välkommen att be med oss.
"Bli stilla och besinna att jag är Gud." Ps.46:11
Som kuriosa kan jag meddela att jag och Anna Book fikade samtidigt på Lieto på Limhamn idag :-)
Blessings!
"För Herren ska ge dig tillförsikt och bevara din fot för snaran". Ordspr. 3:26
De böcker jag läser och de predikningar jag lyssnar på verkar alla handla om frågan om varför Gud gömmer sig, inte visar sig, inte svarar och Job återkommer gång på gång.
Kanske Gud till en del gömmer sig för att vi ska hungra och törsta mer efter Honom. Eller kanske hittar vi inte Gud för att vi söker på fel ställen, vi förminskar Gud för att passa in i vårt intellekt, men det går inte för Gud är mycket större än så och oavsett om jag hittar Honom när jag söker eller om jag bara skriker ut i ett stort mörker och hålrum, så är Gud ändå Gud, Kung, allhärskare, alltings skapare och upprätthållare.
Tänk vad lätt det är att skriva det här, att läsa om det och höra det och hålla med, men vad svårt att leva efter det när man mår dåligt och ändå ropar och söker Gud och bara upplever en stor tystnad. Söker jag på fel ställen eller på fel sätt, lyssnar jag på fel sätt, vad är det jag inte förstår?
Kanske uppenbaras det nå'n gång vad det är jag ska lära mig, jag hoppas det och under tiden fortsätter jag ropa, be och söka och försöka leva efter de två orden - acceptera och förtrösta.
Förresten har vi nu inlett en 4-veckors period av bön på kåren för framtiden, vägval, kårens roll i Guds utbredande på Limhamn. Måndag, onsdag och fredag är lokalen öppen för bön kl.17-18 och söndagarna är det gudstjänst kl.11.00. Ingen annan verksamhet sker under dessa veckor. Välkommen att be med oss.
"Bli stilla och besinna att jag är Gud." Ps.46:11
Som kuriosa kan jag meddela att jag och Anna Book fikade samtidigt på Lieto på Limhamn idag :-)
Blessings!
Harry Potter
Så har skolorna börjat. Flickorna har börjat 6:an på ny skola (min gamla högstadieskola faktiskt) och Gabriel har börjat 2:an. Häromdagen firade jag och Magnus vår 19:e bröllopsdag - alltså, vart har åren tagit vägen? Jag är tacksam för att jag är gift med Magnus, vem annars skulle stå ut med mig just nu, jag vet inte.
Fler tester har gjorts, som bara visade hur "frisk" jag är och igår träffade jag en KBT-terapeut. Inga "verktyg" att jobba med än, men det kommer förhoppningsvis framöver. Jag får fortsätta medicinera och be.
Förra helgen var Magnus och barnen på Gullbrannagården på "Bygget-konferensen", som FA i Halmstad anordnar varje år. Jag skulle varit med men kände att jag inte orkade. Och när man som jag då undrar över när Gud tänker göra mig frisk och ibland frågar vad det finns för mening överhuvudtaget med något, så verkde det som om det var meningen att jag skulle stanna hemma. Tidigt på lördagsmorgonen dog nämligen vårt marsvin, Harry Potter. Han var gammal och vi visste att det kunde ske när som helst, men han verkade pigg innan.
Nu blev det så att jag fick klappa honom en sista gång och låta honom känna närhet och barnen slapp komma upp på morgonen och finna honom död. Och om jag hade rest med så skulle min far komma hit och mata honom varje dag och han hade ju blivit helt förtvivlad om han funnit honom. Så det verkade i alla fall som det var meningen att jag fanns här då.
Nu återstår att se om jag finna någon mening med hela denna mardröm också framöver. Jag hoppas jag kan lära mig något som kan hjälpa både mig och andra.
Jag har just läst om boken "165 dagar" som handlar om Daniel och Paulina Brolin som blev kidnappade i Dagestan 1998 och satt fångade i en håla, jordkällare med bl.a. råttor, kackerlackor mögel och loppor, i nästan ett halvår, 165 dagar. Och de klarade det. De sjöng lovsånger. De vittnade för vakterna trots att det blev misshandlade, både fysiskt och psykiskt. De klarade sig utan några större men från detta och fortsätter att leva och arbeta för Gud. Fantastiskt.
Och jag tänkte att kunde de sitta i den där hålan i 165 dagar, med hot om livet varje dag, med Guds hjälp, så ska väl jag klara mig igenom detta, med Guds hjälp. Jag är ju bara uppe i 130 dagar än så länge......
Så, älskade vänner och förebedjare. Håll ut. Fortsätt att be. Jag vill ju bara kunna tjäna Gud där Han har ställt mig, men då måste jag vara frisk.
"Svara mig när jag ropar, Gud, Du som skaffar rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd. Visa mig nåd och hör min bön." Ps.4:2
Blessings!
In memory of Harry Potter
Fler tester har gjorts, som bara visade hur "frisk" jag är och igår träffade jag en KBT-terapeut. Inga "verktyg" att jobba med än, men det kommer förhoppningsvis framöver. Jag får fortsätta medicinera och be.
Förra helgen var Magnus och barnen på Gullbrannagården på "Bygget-konferensen", som FA i Halmstad anordnar varje år. Jag skulle varit med men kände att jag inte orkade. Och när man som jag då undrar över när Gud tänker göra mig frisk och ibland frågar vad det finns för mening överhuvudtaget med något, så verkde det som om det var meningen att jag skulle stanna hemma. Tidigt på lördagsmorgonen dog nämligen vårt marsvin, Harry Potter. Han var gammal och vi visste att det kunde ske när som helst, men han verkade pigg innan.
Nu blev det så att jag fick klappa honom en sista gång och låta honom känna närhet och barnen slapp komma upp på morgonen och finna honom död. Och om jag hade rest med så skulle min far komma hit och mata honom varje dag och han hade ju blivit helt förtvivlad om han funnit honom. Så det verkade i alla fall som det var meningen att jag fanns här då.
Nu återstår att se om jag finna någon mening med hela denna mardröm också framöver. Jag hoppas jag kan lära mig något som kan hjälpa både mig och andra.
Jag har just läst om boken "165 dagar" som handlar om Daniel och Paulina Brolin som blev kidnappade i Dagestan 1998 och satt fångade i en håla, jordkällare med bl.a. råttor, kackerlackor mögel och loppor, i nästan ett halvår, 165 dagar. Och de klarade det. De sjöng lovsånger. De vittnade för vakterna trots att det blev misshandlade, både fysiskt och psykiskt. De klarade sig utan några större men från detta och fortsätter att leva och arbeta för Gud. Fantastiskt.
Och jag tänkte att kunde de sitta i den där hålan i 165 dagar, med hot om livet varje dag, med Guds hjälp, så ska väl jag klara mig igenom detta, med Guds hjälp. Jag är ju bara uppe i 130 dagar än så länge......
Så, älskade vänner och förebedjare. Håll ut. Fortsätt att be. Jag vill ju bara kunna tjäna Gud där Han har ställt mig, men då måste jag vara frisk.
"Svara mig när jag ropar, Gud, Du som skaffar rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd. Visa mig nåd och hör min bön." Ps.4:2
Blessings!
In memory of Harry Potter
Finding God in a crisis
Igår lyssnade jag på min vän Jason Clark då han talade över ämnet "Finding God in a crisis". Förstås utgick han från Jobs bok och Jobs lidande och hur han förhöll sig till Gud i detta lidande. Job var ärlig, han beklagade sig för Gud och ifrågasatte. Han bad om hjälp och han hade vänner som försökte hjälpa honom. Men det stora och svåraste var att han också prisade och lovade Gud mitt i allt elände. Han upphöjde Gud för den Han är och att Han har allt under kontroll, trots att han själv inte kunde se det då.
Jag är glad att Gud tål att man är ärlig och skäller och ifrågasätter Honom. Att man tvivlar på att Han över huvud taget bryr sig. Att man undrar varför Han helar vissa på en gång och inte mig. Gud tål det och gud uppskattar ärlighet, vad jag förstår.
Jag är glad att Han tar emot mig ändå då jag kommer och ber, vädjar, gråter, skriker, ropar i förtvivlan och undran. Att Han lyssnar. Att Han ser till att andra människor stöttar mig på olika sätt. Att Han är där fast jag inte ser och hör det.
Jag önskar att kunna prisa och lova Gud för att Han är den Han är. Den allsmäktige, allvetande, älskande Fadern, Skaparen, Livgivaren. Jag vill kunna lova Honom mitt i eländet.
Läget är inte bättre. Undersökningar och tester visar inget, har några kvar. Psykiatern kallar det ångest-yrsel och jag blir behandlad med medicin och nu ska jag nästa vecka på träffa en KBT-terapeut. Jag är helt sjukskriven augusti ut och sedan 75% till mitten av september.
Så fortsätter jag att ifrågasätta, skälla och skrika. Ropa, be, vädja till Gud och försöker lova och prisa Honom i eländet.
Om nu allt detta beror på depression/ångest så förstår jag att det tar tid att läka ut, men Ni som ber, fortsätt snälla. Be att Gud påskyndar läkningsprocessen. Att jag får se ljusglimtar i mörkret och får må mindre dåligt och bättre och bra istället för dåligt och sämre. Att jag får frid i mitt inre och inte behöver känna yrsel mer.
Tack alla underbara förebedjare och vänner.
Blessings!
Jag är glad att Gud tål att man är ärlig och skäller och ifrågasätter Honom. Att man tvivlar på att Han över huvud taget bryr sig. Att man undrar varför Han helar vissa på en gång och inte mig. Gud tål det och gud uppskattar ärlighet, vad jag förstår.
Jag är glad att Han tar emot mig ändå då jag kommer och ber, vädjar, gråter, skriker, ropar i förtvivlan och undran. Att Han lyssnar. Att Han ser till att andra människor stöttar mig på olika sätt. Att Han är där fast jag inte ser och hör det.
Jag önskar att kunna prisa och lova Gud för att Han är den Han är. Den allsmäktige, allvetande, älskande Fadern, Skaparen, Livgivaren. Jag vill kunna lova Honom mitt i eländet.
Läget är inte bättre. Undersökningar och tester visar inget, har några kvar. Psykiatern kallar det ångest-yrsel och jag blir behandlad med medicin och nu ska jag nästa vecka på träffa en KBT-terapeut. Jag är helt sjukskriven augusti ut och sedan 75% till mitten av september.
Så fortsätter jag att ifrågasätta, skälla och skrika. Ropa, be, vädja till Gud och försöker lova och prisa Honom i eländet.
Om nu allt detta beror på depression/ångest så förstår jag att det tar tid att läka ut, men Ni som ber, fortsätt snälla. Be att Gud påskyndar läkningsprocessen. Att jag får se ljusglimtar i mörkret och får må mindre dåligt och bättre och bra istället för dåligt och sämre. Att jag får frid i mitt inre och inte behöver känna yrsel mer.
Tack alla underbara förebedjare och vänner.
Blessings!
Att lyftas upp
Jag har en liten andaktsbok av Charles R. Swindoll, den heter "Nattljus". Ett kort avsnitt finns att läsa för varje dag. Ibland är det tidlösa sanningar han skriver och ibland är det sådant som går rakt in i hjärtat och man nickar och håller med. Så då och då är det sådant som är uppmuntrande och samtidigt jobbigt för fast man "vet" att det är sant kan man inte ta det till sig i hjärtat för man har inte märkt av denna sanning på länge. Så var det för mig igår när jag läste gårdagens avsnitt, men jag vill dela det med Er här i alla fall för det kanske kan hjälpa någon annan och förhoppningsvis blir det framöver något jag kan nicka och samtycka med. Såhär står det: "Gud hör vårt rop. Han lyfter oss upp ur den förfärliga gropen. Han sätter våra fötter på en klippa och gör våra fötter stadiga. Han bevisar sig stark i vår svaghet. Han låter ljus lysa i vårt mörker. Han blir till hopp i vår osäkerhet och till trygghet i vår förvirring. Han är grunden för våra liv." "Herren är mitt ljus och min räddning, vem skulle jag frukta?" Ps. 27:1
Så Gud, låt mig lyftas upp ur gropen av Dig och ställ mig stadigt på klippan. Amen.
Blessings!
Så Gud, låt mig lyftas upp ur gropen av Dig och ställ mig stadigt på klippan. Amen.
Blessings!
När? och Vad? eller Vem?
Att ha rätt perspektiv, rätt fokus medan man väntar på något är viktigt för resultatet. Det är ungefär vad del tre av Väntrummet handlar om. Om man koncentrerar allt man är och har på när man ska få vad man väntar på och sätter allt sitt hopp till det så kan man bli mycket besviken när man får det, för det kanske inte löste alla problem och gjorde att man levde lycklig i alla sina dagar - det vet alla som väntat på att gifta sig eller få barn (även om det är fantastiskt så är det jobbigt också) eller på ett nytt jobb etc. Ens fokus och hopp måste vara till en person, nämligen Gud! Han är den som är densamme i allt och över allt och genom allt.
Naturligtvis håller jag med om detta, men jag hade lite svårt att ta det till mig, för jag vet ju att min psykiska, känslomässiga hälsa är mycket beroende av hur jag mår fysiskt, så om jag blir frisk så tror jag att allt kommer att bli mycket lättare. Man visst, förstås måste jag ha Gud som hopp och mål och fokus för allt i livet, allt annat kommer ju till korta till slut, men det gör inte Han. Jag menar, till vem skulle jag annars gå......? Trots alla dessa månader av lidande och bön och vädjan och gråt och försök till behandlingar och denna tystnad från Guds sida, eller kanske denna "dövhet" och oförstånd från min sida. Ändå, till vem skulle jag annars gå?
Solen skiner, värmen är tillbaka och vi är hemkomna efter några dagar på Ronneby Brunn där vi var tillsammans med mina föräldrar. Jag är glad att jag följde med men önskar att jag kunnat njuta fullt ut. Barnen var nöjda i alla fall och vi fick ha lite semester tillsammans i en skön miljö. Magnus och jag bestämde att när detta helvete är över så ska vi åka dit tillsammans, bara han och jag ett par dagar på Spa.
Så, kära vänner och förebedjare, fortsätt snälla att be. Medicinerna hjälper inte, inte än så länge i alla fall och hopplösheten tar överhanden ibland. Så, tack, tack, för all uthållighet och hjälp.
Blessings!
Njutande barn i bubbelpoolen
Naturligtvis håller jag med om detta, men jag hade lite svårt att ta det till mig, för jag vet ju att min psykiska, känslomässiga hälsa är mycket beroende av hur jag mår fysiskt, så om jag blir frisk så tror jag att allt kommer att bli mycket lättare. Man visst, förstås måste jag ha Gud som hopp och mål och fokus för allt i livet, allt annat kommer ju till korta till slut, men det gör inte Han. Jag menar, till vem skulle jag annars gå......? Trots alla dessa månader av lidande och bön och vädjan och gråt och försök till behandlingar och denna tystnad från Guds sida, eller kanske denna "dövhet" och oförstånd från min sida. Ändå, till vem skulle jag annars gå?
Solen skiner, värmen är tillbaka och vi är hemkomna efter några dagar på Ronneby Brunn där vi var tillsammans med mina föräldrar. Jag är glad att jag följde med men önskar att jag kunnat njuta fullt ut. Barnen var nöjda i alla fall och vi fick ha lite semester tillsammans i en skön miljö. Magnus och jag bestämde att när detta helvete är över så ska vi åka dit tillsammans, bara han och jag ett par dagar på Spa.
Så, kära vänner och förebedjare, fortsätt snälla att be. Medicinerna hjälper inte, inte än så länge i alla fall och hopplösheten tar överhanden ibland. Så, tack, tack, för all uthållighet och hjälp.
Blessings!
Njutande barn i bubbelpoolen
GPS....
...Gratitude, Persistance, Surrender. Detta är fortsättningen på "Väntrummet". Vad gör jag medan jag är i väntrummet och väntar på att det ska bli min tur? medan jag frågar mig varför det dröjer så länge innan jag kan få komma ut i frihet; medan jag inte känner igen mig själv utan bara existerar och mår dåligt och väntar på bättre tider. Jag kan ju inte göra något åt det själv eftersom jag inte vet vad jag ska göra eller kan göra.
Under tiden jag finns i denna "twilight zone" måste jag i alla fall försöka med GPS - alltså: Gratitude - Tacksamhet för alla de gånger Gud hjälpt mig förut, alla de många gånger Han gjort mig och de mina friska, alla de gånger Han har hjälpt mig att hitta rätt väg i livet, alla de gånger Han beskyddat mig från det onda, alla de gånger Han bevisat sig vara trogen och hålla Sina löften, tacksamhet för att Han så många gånger bevisat Sig ha allt i Sin hand.
Persistance - alltså: Påträngande uthållighet - på flera ställen i Bibeln berättas om människor som tjatat på Gud och hållit i bön och vädjan och då fått vad de bett om. Gud vill att vi ska vara uthålliga och påträngande för det betyder att vi tillbringar mycket tid med Honom och det tycker Han om. Han vill tydligen tillbringa tid med oss, Sina skapade, älskade barn. Så påträngande uthållighet i bönen är en sak som jag får göra i väntrummet. Surrender - alltså: att ge allt till Gud som ett offer. Att ge min önskan till Gud, det jag ber om, att offra det till Honom och lägga mig med allt vad jag är och har i Hans händer. Såsom Abraham fick göra med sonen Isak - han som skulle vara den som skulle göra avkomman så rik som stjärnorna på himlen, honom sa Gud åt Abraham att offra på altaret, för att se om Abraham verkligen litade på Guds allsmakt. Abraham litade på Gud och lade Isak på offeraltaret och skulle offra honom och då sa Gud åt honom att låta bli. Han hade visat att han gav allt Gud och litade på att Gud kan göra det omöjliga, det hade Han ju bevisat så många gånger redan. Så vågar jag ge min hälsa till Gud som ett offer och lita på att Gud har allt i Sin hand, att Gud kan göra det omöjliga - ja, vad har jag annars för val? Det går ju inte att kohandla med Gud - det har jag också försökt..... Om Du gör mig frisk så ska jag......., så ska jag aldrig mer.........., så lovar jag....... Nä, det funkar inte. Surrender, jag ger mig, Gud ta mig med allt jag är och har och låt mig bara få vila i Dig och lita på att Du kan göra det omöjliga.
Så Ni som vill - var med mig i detta GPS, Gratitude - Tacksamheten, den Påträngande uthålligheten och Surrender - överlåtelsen, offret. Tack alla underbara vänner som ber för mig.
Blessings!
Ingenting är omöjligt för Gud
Under tiden jag finns i denna "twilight zone" måste jag i alla fall försöka med GPS - alltså: Gratitude - Tacksamhet för alla de gånger Gud hjälpt mig förut, alla de många gånger Han gjort mig och de mina friska, alla de gånger Han har hjälpt mig att hitta rätt väg i livet, alla de gånger Han beskyddat mig från det onda, alla de gånger Han bevisat sig vara trogen och hålla Sina löften, tacksamhet för att Han så många gånger bevisat Sig ha allt i Sin hand.
Persistance - alltså: Påträngande uthållighet - på flera ställen i Bibeln berättas om människor som tjatat på Gud och hållit i bön och vädjan och då fått vad de bett om. Gud vill att vi ska vara uthålliga och påträngande för det betyder att vi tillbringar mycket tid med Honom och det tycker Han om. Han vill tydligen tillbringa tid med oss, Sina skapade, älskade barn. Så påträngande uthållighet i bönen är en sak som jag får göra i väntrummet. Surrender - alltså: att ge allt till Gud som ett offer. Att ge min önskan till Gud, det jag ber om, att offra det till Honom och lägga mig med allt vad jag är och har i Hans händer. Såsom Abraham fick göra med sonen Isak - han som skulle vara den som skulle göra avkomman så rik som stjärnorna på himlen, honom sa Gud åt Abraham att offra på altaret, för att se om Abraham verkligen litade på Guds allsmakt. Abraham litade på Gud och lade Isak på offeraltaret och skulle offra honom och då sa Gud åt honom att låta bli. Han hade visat att han gav allt Gud och litade på att Gud kan göra det omöjliga, det hade Han ju bevisat så många gånger redan. Så vågar jag ge min hälsa till Gud som ett offer och lita på att Gud har allt i Sin hand, att Gud kan göra det omöjliga - ja, vad har jag annars för val? Det går ju inte att kohandla med Gud - det har jag också försökt..... Om Du gör mig frisk så ska jag......., så ska jag aldrig mer.........., så lovar jag....... Nä, det funkar inte. Surrender, jag ger mig, Gud ta mig med allt jag är och har och låt mig bara få vila i Dig och lita på att Du kan göra det omöjliga.
Så Ni som vill - var med mig i detta GPS, Gratitude - Tacksamheten, den Påträngande uthålligheten och Surrender - överlåtelsen, offret. Tack alla underbara vänner som ber för mig.
Blessings!
Ingenting är omöjligt för Gud
Waitingroom Blues
Det känns somom jag bara existerar. Inte att jag lever alltså utan bara finns till, i en väntan på att det riktiga livet, det hela, friska livet ska börja igen. Tidvis undrar jag om det någonsin ska bli så och ibland känns det som om det snart ska komma. Jag pratar med Gud och frågar, när? hur? vad är det här bra för? Vad ska hända?
Så igår lyssnade jag på en predikan och predikanten sa att vi alla någon gång hamnar i ett "väntrum", antingen kan det vara att vi väntar på ett jobb eller en livskamrat eller en flytt eller att få bli frisk etc. Vi väntar på vår tur och undrar när det ska bli dags. Frågan är vad vi gör under tiden. I ett väntrum till t.ex. doktorn kan vi läsa eller prata med andra eller något positivt eller så kan vi reta oss på att det tar så'n tid eller att andra som kommit in i väntrummet efter oss får förtur. Men det är väl sällan som vi slår ner dörren till doktorns rum och går in och börjar att operera oss själva...... Nej, det vore ju idiotiskt eftersom doktorn har läst många år på läkarhögskolan och det har inte vi. Vad konstigt då att det ofta är så vi gör när det gäller Gud. Om Han tillåter att vi sätts i ett "väntrum" ett tag så när vi blir otåliga rusar vi iväg och försöker fixa till det själv. Som Abraham och Sara, när det dröjde att få löftet uppfyllt försökte de lösa det själva genom att låta Hagar bli mamma till Abrahams son, fast det var Sara som skulle bli det. Än idagär konsekvenserna efter det kvar....
Guds löfte är att Han aldrig överger sitt folk. De som tror på och lever nära Honom ska inte komma på skam, Han glömmer inte och Han ska uppfylla Sina löften. Han har utvalt oss att utföra storverk i Hans namn för Hans namns skull. I väntrummen förbereder Han oss för ett rikare liv i tjänst.
Så även när det inte känns så, då "väntrummets väggar" verkar snarare som ett fängelse, då får vi be Gud om uppmuntran och bekräftelse att Han har allt i Sin hand och att vår tid kommer.
Så, jag försökte ta till mig detta och bed Gud om uppmuntran och bekräftelse. Så idag såg jag lite av andakten på TV1 med Marcus Birro som berättade om sorg och tröst och hur man när man drabbas av det svåra i livet antingen kan "gräva ner sig och tycka synd om sig" eller vända sig till Gud och be mer. Han sa också att den största självcentreringen är väl om man tror att Gud har övergett en. Varför skulle Han göra det? Om Gud verkar långt borta är det inte Han som rört sig.
Så i slutet av andakten bads denna bön:
Så igår lyssnade jag på en predikan och predikanten sa att vi alla någon gång hamnar i ett "väntrum", antingen kan det vara att vi väntar på ett jobb eller en livskamrat eller en flytt eller att få bli frisk etc. Vi väntar på vår tur och undrar när det ska bli dags. Frågan är vad vi gör under tiden. I ett väntrum till t.ex. doktorn kan vi läsa eller prata med andra eller något positivt eller så kan vi reta oss på att det tar så'n tid eller att andra som kommit in i väntrummet efter oss får förtur. Men det är väl sällan som vi slår ner dörren till doktorns rum och går in och börjar att operera oss själva...... Nej, det vore ju idiotiskt eftersom doktorn har läst många år på läkarhögskolan och det har inte vi. Vad konstigt då att det ofta är så vi gör när det gäller Gud. Om Han tillåter att vi sätts i ett "väntrum" ett tag så när vi blir otåliga rusar vi iväg och försöker fixa till det själv. Som Abraham och Sara, när det dröjde att få löftet uppfyllt försökte de lösa det själva genom att låta Hagar bli mamma till Abrahams son, fast det var Sara som skulle bli det. Än idagär konsekvenserna efter det kvar....
Guds löfte är att Han aldrig överger sitt folk. De som tror på och lever nära Honom ska inte komma på skam, Han glömmer inte och Han ska uppfylla Sina löften. Han har utvalt oss att utföra storverk i Hans namn för Hans namns skull. I väntrummen förbereder Han oss för ett rikare liv i tjänst.
Så även när det inte känns så, då "väntrummets väggar" verkar snarare som ett fängelse, då får vi be Gud om uppmuntran och bekräftelse att Han har allt i Sin hand och att vår tid kommer.
Så, jag försökte ta till mig detta och bed Gud om uppmuntran och bekräftelse. Så idag såg jag lite av andakten på TV1 med Marcus Birro som berättade om sorg och tröst och hur man när man drabbas av det svåra i livet antingen kan "gräva ner sig och tycka synd om sig" eller vända sig till Gud och be mer. Han sa också att den största självcentreringen är väl om man tror att Gud har övergett en. Varför skulle Han göra det? Om Gud verkar långt borta är det inte Han som rört sig.
Så i slutet av andakten bads denna bön:
"Du som ville mitt liv och har skapat mig efter Din vilja, allt i mig känner Du och omsluter mig med ömhet, det svaga likväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt Dig, utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i Dina händer.
Fyll mig med Ditt goda, så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar Din vishet, Du som tar det svaga och skadade och lägger Din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen."
Jag kände när jag hörde och läste denna att det var en uppmuntran från Gud. Jag får överlämna mig åt Honom med alla mina brister, all min bräcklighet och Han får fylla mig och ge ny styrka. Han ville mit liv och Han har skapat mig och jag får vara i Hans famn även när det inte känns så, även när jag sitter i "väntrummet" och rastlöst, ångestfullt väntar på att få komma ut ur fängelset och leva på nytt.
Fyll mig med Ditt goda Gud!
Blessings!
Vänta, vänta, vänta.....
Tänk att TV:n kan vara så saknad
Nu är jag och barnen hemma efter ca tre veckor i Höllviken. Barnen började bli rastlösa medan jag kunde ha stannat ett tag till i den härliga skogsluften och sköna omgivningen. Men, men, så är det. Det första Gabriel gjorde när han kom in genom dörren var att sätta på TV:n, slänga sig i soffan och leta upp favoritkanalerna (vilka vi inte haft tillgång till i Höllviken). Sedan gick TV:n varm hela dagen. Tänk att en TV kan vara så saknad, eller TV-kanaler rättare sagt. Nåja, han lekte mycket också med sina saknade leksaker, så det fick väl vara ok. Jag tyckte ju att det var bra att ha tillgång till dator med bredband igen.....
I övrigt så har alla medicinska tester jag gått igenom varit normala. Jag fick tid hos en psykiater och var där i måndags och han sa att det verkar som om jag är i ett "depressivt tillstånd" och då kan man må såhär. Konstigt, sa jag, "Jag som bara gjort "roliga saker"....."
I övrigt så har alla medicinska tester jag gått igenom varit normala. Jag fick tid hos en psykiater och var där i måndags och han sa att det verkar som om jag är i ett "depressivt tillstånd" och då kan man må såhär. Konstigt, sa jag, "Jag som bara gjort "roliga saker"....."
Hur som helst så behandlas jag och har återbesök den 12/8. Det behöver inte alltid finnas en djupare anledning till varför man hamnar i detta tillstånd, men bara gör det. För en del kan det vara bra att gräva efter anledning men ibland ka det göra mer skada en nytta för det handlar mer om signalsubstander i hjärnan än om traumatiska upplevelser eller liknande.
Jag har också varit hos Torbjörn (Osteopaten) och fått några naturläkemedel och så ska han efter hand hjälpa mig med spänningarna i nacke och axlar. Nu väntar jag på att allt ska börja verka och att Guds helande krafter ska strömma genom min kropp och få mig i balans igen.
Jag förstår om det i Guds perspektiv bara har gått en kort tid, men för mig känns det som en evighet och jag vill bara ha ett slut på det hela.
Så snälla, alla Ni som ber för mig, fortsätt be att jag ska få känna en förbättring och se'n bli helt bra. Det är så tråkigt att inte kunna vara sig själv, speciellt nu när barnen har sommarlov och skulle vilja göra så mycket. Nu klarar de sig bra ändå med kompisar och så, men ändå. Tack för att Ni finns och tack för alla uppmuntringar, de betyder jättemycket.
Så kommer jag igen ihåg Niklas Piensohos ord: "Allt som händer har inte en mening, men allt som händer kan få en mening." Jag hoppas att detta kan leda till något meningsfullt framöver.
Blessings!
Från djupet av mitt hjärta ropar jag till Dig!
Högtryck och lågtryck
Ganska länge har det varit varmt, soligt och fint och igår var det typ 30 grader i skuggan. Till och med jag tyckte det var lite väl hett. Idag har det varit lite svalare men kvavt, mulet, tungt, lågtryck, regnet hänger i luften men verkar inte kunna komma ner. Det känns som om det är lågtryck både utomhus och inombords, suck, trots att förmiddagsgudstjänsten som vi hade på Frälsis idag tillsammans med övriga frikyrkoförsamlingar på Limhamn blev jättebra och återigen blev jag föremål för förbön, vilket jag är sååå tacksam för. Vilken förmån vi har att få be för och med varandra. Predikan var också uppskattad då jag predikade om att inte döma - det är Jesus som är domare. Predikan finns att ladda ner eller lyssna på hemsidan.
Ändå har jag mått skit hela da'n. När ska detta ta slut? Ja, bara Gud vet.
Besöket hos öronläkaren gick bra - inget fel i öronen heller, hörseln var också bra :-)
Så var jag hos Torbjörn och han tog en rejäl stund att fråga om allt och känna igenom muskler och leder osv. Jag fick ett preparat som ska vara bra för mig och nu skulle ha ta en rejäl funderare hur han kan hjälpa mig och på fredag ska jag dit igen. Han ville inte börja något så länge jag behandlas av någon annan, dvs homeopaten jag gått till, så jag kände som så att eftersom de homeopatmedicinerna jag tagit i två månader inte hjälp alls, så slutar jag hos honom och ger Torbjörn en chans istället - honom får man i alla fall kvitto hos.... Sedan väntar jag på tid hos psykiater, så någonstans, någon gång ska väl helandet kunna börja. Men jag tycker ändå det vore skönt om Jesus ville hela mig på studs, nu!!
Hur som helst, det här var en lite update om hur det går för mig. Tråkigt att behöva skriva om sådant men jag hoppas det ska komma något gott ur det så småningom.
Tack igen, alla trogna förebedjare. Tack att Ni håller ut när jag själv inte orkar.
"Skulle något vara så underbart att inte Herren förmår göra det?"
Blessings!
Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det
Ändå har jag mått skit hela da'n. När ska detta ta slut? Ja, bara Gud vet.
Besöket hos öronläkaren gick bra - inget fel i öronen heller, hörseln var också bra :-)
Så var jag hos Torbjörn och han tog en rejäl stund att fråga om allt och känna igenom muskler och leder osv. Jag fick ett preparat som ska vara bra för mig och nu skulle ha ta en rejäl funderare hur han kan hjälpa mig och på fredag ska jag dit igen. Han ville inte börja något så länge jag behandlas av någon annan, dvs homeopaten jag gått till, så jag kände som så att eftersom de homeopatmedicinerna jag tagit i två månader inte hjälp alls, så slutar jag hos honom och ger Torbjörn en chans istället - honom får man i alla fall kvitto hos.... Sedan väntar jag på tid hos psykiater, så någonstans, någon gång ska väl helandet kunna börja. Men jag tycker ändå det vore skönt om Jesus ville hela mig på studs, nu!!
Hur som helst, det här var en lite update om hur det går för mig. Tråkigt att behöva skriva om sådant men jag hoppas det ska komma något gott ur det så småningom.
Tack igen, alla trogna förebedjare. Tack att Ni håller ut när jag själv inte orkar.
"Skulle något vara så underbart att inte Herren förmår göra det?"
Blessings!
Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det
