Röj, röj, röj - stenarna ropar redan
När Jesus red in i Jerusalem på en åsna och folket ropade Hosianna och jublade och dansade, sa fariséerna och de skriftlärda till Jesus - säg åt dina lärjungar att vara tysta. Då sa Jesus - Om de tystnar kommer stenarna att ropa.
Idag, 2008, hör jag många ropande stenar. Har vi som kallar oss kristna och Jesu lärjungar tystnat så pass att stenarna måste ropa?
I en tidning läste jag att i finanskrisens skugga söker människor nya förebilder och varför inte en nygammal sådan - Jesus. Men då helst i Ola Salos tolkning i Jesus Christ Superstar. En Jesus som inte stämmer med söndagsskolans tolkning med Jesus som en mespropp, besläktad med kossorna på ängen, utan en rolig, öppen, streetsmart Jesus som man kan identifiera sig med. Nu kommer alla att vilja vända andra sidan till och bli mer kärleksfulla.
Vad är detta om inte en ropamde sten? Men hallå, alltså, är detta den bild av Jesus som vi från kyrkans sida gett människor - en mespropp, som kossorna på ängen? Jag tar bestämt avstånd från det och hoppas att det inte stämmer nå'nstans. Jesus är ju Herrarnas Herre, Kungars Kung. Rolig, kärleksfull, god. Han har hela universums andliga auktoritet i sin person. Han är den ende som kan ge mening i ett annars till synes meningslöst liv. Men hur visar vi det?
Idag är det tredje advent och dagens tema är Bana väg för Herren. Är det så att Gud har fått söka andra människors hjälp att bana väg, eftersom våra öron och hjärtan har stängts igen? Måste Han gå via media, filmer och annat istället för oss, sina så kallade lärjungar?
Jag talade med en kvinna som hade blivit så berörd av en hemlös mans berättelse att hon istället för att bera ge honom en 20:a, tog med honom till ett bageri och han fick välja vad han villa ha att äta, så betalade hon.
Vad jag vet så är inte hon bekännande kristen. och ändå gör hon så utav hjärtat och önskar att hon kunde gjort mer.
Vad är det då för skillnad på henne och på oss som säger att vi gör sådant för att vi ser Jesus i varje människa. Men vaddå, hon gjorde det ändå.
Ja, hon och andra kan ju ge honom mat och kläder men bara vi som faktiskt känne Jesus kan visa hela vägen fram till Honom, till frälsning, befrielse, upprättelse och helande. Men det kanske måste gå genom maten och kläderna. Pressen och media kan bana vägen och visa på Jesus, men de når inte ända fram. De kan inte visa vägen till frälsningen.
William Booth, Frälsningsarméns grundare, jobbade efter mottot Soup, Soap, Salvation - alltså Soppa, Tväl, Frälsning - i den ordningen. Du kan inte predika frälsning för en som är hungrig eller söndrig och kall.
Ingan kan förändra världen själv, men var och en av oss kan hjälpa en annan människa om om vi dessutom funnit Jesus och har en relation till Honom, så får vi också hjälpa denna människa fram till Honom.
Uppmaningen till mig och alla oss som är Jesu lärjungar är att för att bana väg förl Herren behöver vi leva ett annorlunda liv, ett liv med Jesus i centrum i allt vi gör och är, varje del av oss själva, från det personliga andaktslivet till plånboken och ägodelarna. Vara så genomskinliga så att Jesus lyser igenom. Ingen ska få tro att Jesus är en mespropp! Vi måste de med Guds ögon på människor, på situationer, på samhället. Det är det personliga ansvaret som är nyckeln till en banad väg för Herren. Se dig i spegeln och våga upptäcka det som inte är äkta och med Guds hjälp - ta bort det. Överlåt varje del av livet till Honom och Du blir en vägröjare.
Röj, röj, röj - stenarna ropar redan - vi måste ropa högre!
Blessings!
