Captainsblogg

"Livet är till för att levas, inte för att förstås", är första meningen i Tommy Hellstens bok "Ju mindre du gör desto mer får du gjort".
Orden nästan hoppade ut ur boken. Ja, det ligger mycket i det. Om man tillbringar sitt liv med att försöka förstå allting så glömmer man leva. Jag har hållit på och gör till viss del fortfarande att hitta orsaker till min ohälsa, men försöker nu istället utgå ifrån att detta är min vardag just nu och hur lever jag med det på bästa sätt. Det går bra att tänka så de dagar då jag mår hyfsat, men de tunga, jobbiga dagarna är det värre. Hur som helst ligger det mycket i tanken och det är ju därfär också som Gud vill att vi ska hålla våra tankar rena.

Idag fick jag svar på röntgen av halsryggen och det visar att åldern tar ut sin rätt. Där är inget sjukligt i nacken, tack och lov, men lite förslitningar på några diskar och en liten förträngning. Normala åldersförändringar, med andra ord och sjukgymnastik rekommenderas, så jag får väl ta och ringa till Aktiv Rehab i alla fall då.

I söndags samtalade vi på Cafégudstjänsten om när Jesus uppväckte Lasaros. Om att ta bort stenen - undanröja trons hinder. Det var Marta som var den som fick ge order om att stenen skulle tas bort, hon fick undanröja hindret för att undret skulle kunna ske, trots att hon tvivlade, hon protesterade eftersom Lasaros legat i graven i fyra dagar och luktade redan. Men Jesus påminde henne om att om hon tror skulle hon få se Guds härlighet. Och det fick hon och alla de andra också. Det handlar mycket om lydnad, vad jag förstår, för att under ska ske. Jag tycker att jag lyder Gud, kanske missar jag något eller så är det på väg, jag hoppas på det senare.

Livet är till för att levas inte för att förstås.
Fortsätt be.
Blessings!

I Guds famn

... är det idag sedan helvetet började. Paret Brolin levde under livshot i en jordkällare och blev befriade på 165:e dagen. Det blev inte jag. Jag stampar forfarande mitt jordgolv. Jag kan naturligtvis inte ens tänka mig hur de hade det eller alls jämföra mig med dem, men jag ber om och längtar efter befrielse jag med. Mitt yrsel-tillstånd är min fångenskap, mitt fängelse och det är befrielse jag vill ha och behöver.
Jag blev inte befriad på 165:e dagen så nu slutar jag räkna dagar och släpper det. Min KBT-terapeut sa idag - "Lek med tanken på att det inte går över alls, vad gör du då? Kan du tänka dig ett liv med yrseln? Hur skulle det se ut?"
Alltså, det är ju en tanke jag inte alls vill leka med, men sanningen är ju den att detta är min vardag just nu och jag vet inte hur länge det kommer att vara. Så vad gör jag då? Kan jag göra mer än jag tror. Kan jag utmana mig själv att prova på att göra sådant jag låtit bli under lång tid? Ja, jag vet inte. Kanske måste jag det. Kanske måste jag kämpa med och inte emot. Kanske måste jag försöka se förbi berget om jag ska komma vidare, men hur ska det går till? Ja, det är väl det terapeuten ska lära mig. Det har hon ju redan börjat med faktiskt. Men det är inte mindre svårt för det. Jag som trodde att jag skulle bli mirakulöst helad första gången jag blev bedd för. Men nej, inte det.
Förra veckan fick jag röntga halsryggen för att se hur det står till där. Har inte fått svar än. Fick också löfte om att om jag inte är bättre i mitten av oktober ska jag få en remiss till en neurolog. Så under tiden jag söker vidare fysiskt så behandlas jag psykologiskt. Och andligt - ber och blir bedd för. Det måste väl ändå bli bra då.

Hur som helst, i söndags var det en ekumenisk gudstjänst på Limhamns Torg med temat: BÖN! Mackan Andersson predikade och Rosi (hans fru) hade dockteater för barnen. De skötte sig utmärkt båda två. Jag är visst inte oersättlig - inte för att jag trodde det heller....

Så nu kämpar jag vidare. Tack alla underbara förebedjare och uppmuntrare.

Blessings!

Jona & Julia. Dockteater på Limhamns Torg

Häromdagen ringde en av mina vänner och förebedjare. Hon har själv upplevt en något liknande som jag gör men med lite andra symtom. Hon sa att det krävs ju så mycket tålamod, det tar ju så'n tid att bli bra och att hon tänkte ofta på tålamod som "mod att tåla". Ja, visst, modig vill man ju vara. Och visst krävs det mod att tåla yrseln, mod att tåla bakslagen som får det att kännas som om man är tillbaka på ruta ett, mod att tåla förtvivlan, mod att tåla smärtan, mod att tåla osäkerheten, mod att tåla bönesvar som låter vänta på sig. Tålamod!
Ja, de vänner som hört av sig nyligen har oberoende av varandra alla kommit med samma antydan - det tar tid, vila i Herren, Gud tiger stilla i sin kärlek, Herren ska strida och du ska vara stilla etc. Då behövs tålamod - mod att tåla. 
Mindfulness är ett uttryck inom KBT som har med medveten närvaro att göra. Att vara fokuserad på det man gör, att kunna göra en sak i taget, att upptäcka olika nyanser etc. Där finns också ett behov av tålamod, mod att tåla. Fast det var rätt komiskt att terapeuten sa att när jag läser Bibeln och ber skulle jag öva mig i mindfulness, i att vara fokuserad och närvarande, och det är ju alldeles rätt. Tålamod - Mod att tåla!
Ändå - fortsätt be kära vänner och förebedjare, så att det kan ske en märkbar förbättring och att bakslagen inte blir så hårda.

I övrigt hade vi i torsdags eftermiddag snabb-besök av släktingar från USA. Familjen, Pam, Vince och Christina, som jag bodde och jobbade som au-pair hos 1988-89. Det var alltså Christina jag tog hand om (hon fyller 22 i november....) Det var i alla fall jättetrevligt att träffa dem igen, sist var 8 år sedan, så Gabriel har de aldrig träffat och flickorna skulle fylla fyra när vi var och hälsade på dem i Seattle 2001. Det var ett kort med roligt besök i alla fall.

Senare på kvällen var Olivia i träningslokalen och boxades med Mackan. Bilden nedan (som jag snott från Mackans blogg)  är därifrån. Känns tryggt att ha en tuffing till dotter.

Milliondollarbaby