165 dagar....
... är det idag sedan helvetet började. Paret Brolin levde under livshot i en jordkällare och blev befriade på 165:e dagen. Det blev inte jag. Jag stampar forfarande mitt jordgolv. Jag kan naturligtvis inte ens tänka mig hur de hade det eller alls jämföra mig med dem, men jag ber om och längtar efter befrielse jag med. Mitt yrsel-tillstånd är min fångenskap, mitt fängelse och det är befrielse jag vill ha och behöver.
Jag blev inte befriad på 165:e dagen så nu slutar jag räkna dagar och släpper det. Min KBT-terapeut sa idag - "Lek med tanken på att det inte går över alls, vad gör du då? Kan du tänka dig ett liv med yrseln? Hur skulle det se ut?"
Alltså, det är ju en tanke jag inte alls vill leka med, men sanningen är ju den att detta är min vardag just nu och jag vet inte hur länge det kommer att vara. Så vad gör jag då? Kan jag göra mer än jag tror. Kan jag utmana mig själv att prova på att göra sådant jag låtit bli under lång tid? Ja, jag vet inte. Kanske måste jag det. Kanske måste jag kämpa med och inte emot. Kanske måste jag försöka se förbi berget om jag ska komma vidare, men hur ska det går till? Ja, det är väl det terapeuten ska lära mig. Det har hon ju redan börjat med faktiskt. Men det är inte mindre svårt för det. Jag som trodde att jag skulle bli mirakulöst helad första gången jag blev bedd för. Men nej, inte det.
Förra veckan fick jag röntga halsryggen för att se hur det står till där. Har inte fått svar än. Fick också löfte om att om jag inte är bättre i mitten av oktober ska jag få en remiss till en neurolog. Så under tiden jag söker vidare fysiskt så behandlas jag psykologiskt. Och andligt - ber och blir bedd för. Det måste väl ändå bli bra då.
Hur som helst, i söndags var det en ekumenisk gudstjänst på Limhamns Torg med temat: BÖN! Mackan Andersson predikade och Rosi (hans fru) hade dockteater för barnen. De skötte sig utmärkt båda två. Jag är visst inte oersättlig - inte för att jag trodde det heller....
Så nu kämpar jag vidare. Tack alla underbara förebedjare och uppmuntrare.
Blessings!
Jona & Julia. Dockteater på Limhamns Torg
Jag blev inte befriad på 165:e dagen så nu slutar jag räkna dagar och släpper det. Min KBT-terapeut sa idag - "Lek med tanken på att det inte går över alls, vad gör du då? Kan du tänka dig ett liv med yrseln? Hur skulle det se ut?"
Alltså, det är ju en tanke jag inte alls vill leka med, men sanningen är ju den att detta är min vardag just nu och jag vet inte hur länge det kommer att vara. Så vad gör jag då? Kan jag göra mer än jag tror. Kan jag utmana mig själv att prova på att göra sådant jag låtit bli under lång tid? Ja, jag vet inte. Kanske måste jag det. Kanske måste jag kämpa med och inte emot. Kanske måste jag försöka se förbi berget om jag ska komma vidare, men hur ska det går till? Ja, det är väl det terapeuten ska lära mig. Det har hon ju redan börjat med faktiskt. Men det är inte mindre svårt för det. Jag som trodde att jag skulle bli mirakulöst helad första gången jag blev bedd för. Men nej, inte det.
Förra veckan fick jag röntga halsryggen för att se hur det står till där. Har inte fått svar än. Fick också löfte om att om jag inte är bättre i mitten av oktober ska jag få en remiss till en neurolog. Så under tiden jag söker vidare fysiskt så behandlas jag psykologiskt. Och andligt - ber och blir bedd för. Det måste väl ändå bli bra då.
Hur som helst, i söndags var det en ekumenisk gudstjänst på Limhamns Torg med temat: BÖN! Mackan Andersson predikade och Rosi (hans fru) hade dockteater för barnen. De skötte sig utmärkt båda två. Jag är visst inte oersättlig - inte för att jag trodde det heller....
Så nu kämpar jag vidare. Tack alla underbara förebedjare och uppmuntrare.
Blessings!
Jona & Julia. Dockteater på Limhamns Torg
Kommentarer
Trackback
