Och det blev en strid i himlen......

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Upp.12-7-9

Redan förra våren då "yrsel-helvetet" började hade jag stort behov att att påminna mig själv och andra om att djävulen är besegrad, för alltid, att hans makt är så minimal jämförst med Guds makt, att det är löjligt. Jag gillade redan då texten som berättar om änglafursten Mikael som med sina änglar, på uppdrag av Gud, övervinner och  med full kraft kastar ut den onde ur himlen, ur allt vad Guds Rike heter. Han är besegrad och endast Gud har all makt. Jag talade inte om Mikael i söndags men om att Gud både är god och allsmäktig och att oberoende av vad Jonas Gardell och hans gelikar i "Å, Herregud" på svt 1 lär ut, så är Gud både allsmäktig, allälskande, allgod och Helig och den ende som är värd att tillbe och ära. Du kan själv lyssna på predikan här om du vill.

I alla fall, när jag blev sjuk bestämde jag mig för att jag skulle göra några speciella saker när jag blev frisk eller i alla fall mådde så pass mycket bättre att jag kunda tänka mig genomföra det.
Det ena var att gå till frissan och skaffa en ny fräck frisyr - har beställt tid den 27/4 - och det andra var att skaffa en ny tatuering (sorry mor) som påminde mig om att den onde är besegrad och Gud har all makt. 

Så, nu har alltså Änglafursten Mikael, i strid med draken/djävulen, hamnat på min arm. Tack Simon, det gjorde du bra. För alltid ska jag komma ihåg att Gud är störst!

Blessings!


Smaka och se

Oj, vad tiden går, jag skulle bloggat om detta i början av veckan, men dagarna bara försvann på nå't sätt, hm.
Nåja, vi hade lunch-gudstjänst på temat Smaka och se i söndags. Mackan hade gjort underbar fisksoppa och till efterrätt åt vi glass. Vi gjorde en typ "tillsammans-predikan" där alla var med och bidrog på något sätt i samtalet.
Mackan har bloggat om detta mer här så det kan ni läsa, men jag utvecklar lite. Han ställde tre frågor vi funderade över tillsammans:
1. Varför, tror vi, har vi “slutat upp” att äta tillsammans i Kyrkan i stort? Hur kommer det sig att det här inte är det naturliga sättet att fira Gudstjänst längre?
2.Vad, tror vi, har vi förlorat genom att inte äta tillsammans längre?
3.Och vad, tror vi, skulle vi vinna på att börja med det igen? Skulle det vara relevant och, i så fall, på vilket sätt? Eller är det förlegat?

Det vi kom fram till var ungefär såhär:
1.Den första församlingen träffades i hemmen och åt tillsammans, det var ett naturligt sätt att umgås och Jesus hade ju alltis ätit tillsammans med dem sina vänner och lärjungar så det var så det var, inget konstigt. Sedan blev det statsreligion och kyrkobyggnader byggdes och den här lättare, naturliga biten försvann allt eftersom det tillkom ämbeten av olika slag. Det gick ifrån att alla var deltagare till att det blev talare och åhörare. Däremot är det ju så nu att det äts och fikas mer i hem/små/bönegrupper.

2. Den närmare gemenskapen går ju förlorad när man sitter och tittar varandra i nacken istället för att se på varandra över tallriken. Den gemenskapen har flyttats till hemgrupperna. Det stora problemet bland människor idag är ju ensamheten och idag kan man gå både till och från kyrkan och vara lika ensam när man går som när man kom, men om man sitter ner, äter, fikar och samtalar så blir alla sedda. Och som sagt, vi har förlorat en hel del av det Jesus gjorde, nämligen åt med folk, umgicks, levde ut det "sakramentala livet".

3. Vi skulle vinna en helhet, lättare att bjuda med folk, en församling som lever i omsorg om varandra och andra.

Ja, ungefär så. alltså kommer vi att med jämna mellenrum ha just lunch-gudstjänster där ingen ska vara ensam utan vi gör gudstjänsten tillsammans. Och vi har aldrig (eller i alla fall ytterst sällan) en gudstjänst utan fika. Vi börjar dessutom oftast med just fikat för att få en chans att prata, varva ner och känna av stämningen lite. Det är en modell som passar oss bra och som vi tror kan vara tillräckligt låg tröskel för att våga sig hit.

Så det var lite om det. På söndag kl.11predikar jag och vi samtalar om Gud är Allsmäktig och/eller God, en ganska aktuell debatt just nu. Fika börjar vi med så välkommen du med.

Blessings!

Snödroppar - våren är här!!!!!


I'll fight

Kampen mot ondskan var temat i söndags men jag valde att kalla predikan "I'll fight". Det finns flera olika sätt att delta i kampen mot ondskan. Vad är ondska? Ja, många olika saker. I 1Pet.2:1 står det”Lägg därför bort all slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal.”  Typ sån’t som inte leder till nå’t gott alls.

Kampen mot ondskan då, ja börja med rustningen i Ef.6:10ff om rustningen:
1.     Bältet – sanningen
2.     Pansar – rättfärdighet
3.     Skor – villigheten
4.     Sköld – tro
5.     Hjälm – frälsning
6.     Svärd – Guds Ord
Den unga Frälsningsarmén levde handfast efter detta, kampen mot ondskan var fysisk såväl som andlig, man bangade inte för något. Man gav sig in i strider, i slagsmål, i stadsdelar där knappt polisen vågade sig in, men stred mot orättvisor på de mest kreativa, farliga sätt, man gick ”undercover” som Guds agenter för att avslöja olagligheter och rädda livet på folk både för detta livet och för evigheten. William Booths tal: I'll fight är berömt oh något att leva efter.

Vi kan fortfarande idag kämpa på det sättet, handfast, kanske speciellt i andra delar av världen där fattigdom och orättvisor är mer utbredda och resurserna är begränsade. Men även här kan vi uppleva att vi rent fysiskt måste sätta fram trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd när vi, t.ex. på Street Church, möter någon människa som är påverkad av ondskan och på väg att göra onda saker.
Vi kan också fortfarande få rent handgripligt ta till åtgärder för att bekämpa orättvisorna i vården, bland hemlösa o.s.v. Men det är kanske inte allas vår vardag egentligen.

Om vi tar en annan synvinkel, Rustningen är lika viktig hur vi än kämpar, det ska vi komma ihåg, men om vi läser i Luk.10:17-20 …gläd er över att era namn är skrivna i himmelen…….
Alltså, om vi lever med Kristus i oss så har vi våra namn upptecknade i himlen och det är det vi ska vara glada för och leva ut och då blir det en kamp mot ondskan samtidigt som det blir ett sätt att evangelisera.
T.ex i äktenskapet; arbetsplatsen; i trafiken, ja, att alltid leva i trohet, ärlighet, sanning, löna ont med gott vilket har mycket bättre verkan och samtidigt är ett sätt att bekämpa ondskan.
Så egentligen kan vi ju slå två flugor i en smäll, för att kämpa mot det onda är på samma gång att evangelisera, att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus som är hela världens och alla människors Frälsare och Herre och som vill se till att allas namn är upptecknade i himlen.

Rom.12:21 Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.

Blessings!

William Booth - A man with a mission!


RSS 2.0