Captainsblogg

...Gratitude, Persistance, Surrender. Detta är fortsättningen på "Väntrummet". Vad gör jag medan jag är i väntrummet och väntar på att det ska bli min tur? medan jag frågar mig varför det dröjer så länge innan jag kan få komma ut i frihet; medan jag inte känner igen mig själv utan bara existerar och mår dåligt och väntar på bättre tider. Jag kan ju inte göra något åt det själv eftersom jag inte vet vad jag ska göra eller kan göra.
Under tiden jag finns i denna "twilight zone" måste jag i alla fall försöka med GPS - alltså: Gratitude - Tacksamhet för alla de gånger Gud hjälpt mig förut, alla de många gånger Han gjort mig och de mina friska, alla de gånger Han har hjälpt mig att hitta rätt väg i livet, alla de gånger Han beskyddat mig från det onda, alla de gånger Han bevisat sig vara trogen och hålla Sina löften, tacksamhet för att Han så många gånger bevisat Sig ha allt i Sin hand.
Persistance - alltså: Påträngande uthållighet - på flera ställen i Bibeln berättas om människor som tjatat på Gud och hållit i bön och vädjan och då fått vad de bett om. Gud vill att vi ska vara uthålliga och påträngande för det betyder att vi tillbringar mycket tid med Honom och det tycker Han om. Han vill tydligen tillbringa tid med oss, Sina skapade, älskade barn. Så påträngande uthållighet i bönen är en sak som jag får göra i väntrummet. Surrender - alltså: att ge allt till Gud som ett offer. Att ge min önskan till Gud, det jag ber om, att offra det till Honom och lägga mig med allt vad jag är och har i Hans händer. Såsom Abraham fick göra med sonen Isak - han som skulle vara den som skulle göra avkomman så rik som stjärnorna på himlen, honom sa Gud åt Abraham att offra på altaret, för att se om Abraham verkligen litade på Guds allsmakt. Abraham litade på Gud och lade Isak på offeraltaret och skulle offra honom och då sa Gud åt honom att låta bli. Han hade visat att han gav allt Gud och litade på att Gud kan göra det omöjliga, det hade Han ju bevisat så många gånger redan. Så vågar jag ge min hälsa till Gud som ett offer och lita på att Gud har allt i Sin hand, att Gud kan göra det omöjliga - ja, vad har jag annars för val? Det går ju inte att kohandla med Gud - det har jag också försökt..... Om Du gör mig frisk så ska jag......., så ska jag aldrig mer.........., så lovar jag....... Nä, det funkar inte. Surrender, jag ger mig, Gud ta mig med allt jag är och har och låt mig bara få vila i Dig och lita på att Du kan göra det omöjliga.
Så Ni som vill - var med mig i detta GPS, Gratitude - Tacksamheten, den Påträngande uthålligheten och Surrender - överlåtelsen, offret. Tack alla underbara vänner som ber för mig.

Blessings!

Ingenting är omöjligt för Gud

Det känns somom jag bara existerar. Inte att jag lever alltså utan bara finns till, i en väntan på att det riktiga livet, det hela, friska livet ska börja igen. Tidvis undrar jag om det någonsin ska bli så och ibland känns det som om det snart ska komma. Jag pratar med Gud och frågar, när? hur? vad är det här bra för? Vad ska hända?
Så igår lyssnade jag på en predikan och predikanten sa att vi alla någon gång hamnar i ett "väntrum", antingen kan det vara att vi väntar på ett jobb eller en livskamrat eller en flytt eller att få bli frisk etc. Vi väntar på vår tur och undrar när det ska bli dags. Frågan är vad vi gör under tiden. I ett väntrum till t.ex. doktorn kan vi läsa eller prata med andra eller något positivt eller så kan vi reta oss på att det tar så'n tid eller att andra som kommit in i väntrummet efter oss får förtur. Men det är väl sällan som vi slår ner dörren till doktorns rum och går in och börjar att operera oss själva...... Nej, det vore ju idiotiskt eftersom doktorn har läst många år på läkarhögskolan och det har inte vi.  Vad konstigt då att det ofta är så vi gör när det gäller Gud. Om Han tillåter att vi sätts i ett "väntrum" ett tag så när vi blir otåliga rusar vi iväg och försöker fixa till det själv. Som Abraham och Sara, när det dröjde att få löftet uppfyllt försökte de lösa det själva genom att låta Hagar bli mamma till Abrahams son, fast det var Sara som skulle bli det. Än idagär konsekvenserna efter det kvar....
Guds löfte är att Han aldrig överger sitt folk. De som tror på och lever nära Honom ska inte komma på skam, Han glömmer inte och Han ska uppfylla Sina löften. Han har utvalt oss att utföra storverk i Hans namn för Hans namns skull. I väntrummen förbereder Han oss för ett rikare liv i tjänst.
Så även när det inte känns så, då "väntrummets väggar" verkar snarare som ett fängelse, då får vi be Gud om uppmuntran och bekräftelse att Han har allt i Sin hand och att vår tid kommer.
Så, jag försökte ta till mig detta och bed Gud om uppmuntran och bekräftelse. Så idag såg jag lite av andakten på TV1 med Marcus Birro som berättade om sorg och tröst och hur man när man drabbas av det svåra i livet antingen kan "gräva ner sig och tycka synd om sig" eller vända sig till Gud och be mer. Han sa också att den största självcentreringen är väl om man tror att Gud har övergett en. Varför skulle Han göra det? Om Gud verkar långt borta är det inte Han som rört sig.
Så i slutet av andakten bads denna bön:

"Du som ville mitt liv och har skapat mig efter Din vilja, allt i mig känner Du och omsluter mig med ömhet, det svaga likväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt Dig, utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i Dina händer.

Fyll mig med Ditt goda, så att jag blir till välsignelse.

Jag prisar Din vishet, Du som tar det svaga och skadade och lägger Din skatt i bräckliga lerkärl.

Amen."
Jag kände när jag hörde och läste denna att det var en uppmuntran från Gud. Jag får överlämna mig åt Honom med alla mina brister, all min bräcklighet och Han får fylla mig och ge ny styrka. Han ville mit liv och Han har skapat mig och jag får vara i Hans famn även när det inte känns så, även när jag sitter i "väntrummet" och rastlöst, ångestfullt väntar på att få komma ut ur fängelset och leva på nytt.
Fyll mig med Ditt goda Gud!

Blessings!

Vänta, vänta, vänta.....

Nu är jag och barnen hemma efter  ca tre veckor i Höllviken. Barnen började bli rastlösa medan jag kunde ha stannat ett tag till i den härliga skogsluften och sköna omgivningen. Men, men, så är det. Det första Gabriel gjorde när han kom in genom dörren var att sätta på TV:n, slänga sig i soffan och leta upp favoritkanalerna (vilka vi inte haft tillgång till i Höllviken). Sedan gick TV:n varm hela dagen. Tänk att en TV kan vara så saknad, eller TV-kanaler rättare sagt. Nåja, han lekte mycket också med sina saknade leksaker, så det fick väl vara ok. Jag tyckte ju att det var bra att ha tillgång till dator med bredband igen.....

I övrigt så har alla medicinska tester jag gått igenom varit normala. Jag fick tid hos en psykiater och var där i måndags och han sa att det verkar som om jag är i ett "depressivt tillstånd" och då kan man må såhär. Konstigt, sa jag, "Jag som bara gjort "roliga saker"....."

Hur som helst så behandlas jag och har återbesök den 12/8.  Det behöver inte alltid finnas en djupare anledning till varför man hamnar i detta tillstånd, men bara gör det. För en del kan det vara bra att gräva efter anledning men ibland ka det göra mer skada en nytta för det handlar mer om signalsubstander i hjärnan än om traumatiska upplevelser eller liknande.

Jag har också varit hos Torbjörn (Osteopaten) och fått några naturläkemedel och så ska han efter hand hjälpa mig med spänningarna i nacke och axlar. Nu väntar jag på att allt ska börja verka och att Guds helande krafter ska strömma genom min kropp och få mig i balans igen.

Jag förstår om det i Guds perspektiv bara har gått en kort tid, men för mig känns det som en evighet och jag vill bara ha ett slut på det hela.
Så snälla, alla Ni som ber för mig, fortsätt be att jag ska få känna en förbättring och se'n bli helt bra. Det är så tråkigt att inte kunna vara sig själv, speciellt nu när barnen har sommarlov och skulle vilja göra så mycket. Nu klarar de sig bra ändå med kompisar och så, men ändå.  Tack för att Ni finns och tack för alla uppmuntringar, de betyder jättemycket.
Så kommer jag igen ihåg Niklas Piensohos ord: "Allt som händer har inte en mening, men allt som händer kan få en mening."  Jag hoppas att detta kan leda till något meningsfullt framöver.

Blessings!


Från djupet av mitt hjärta ropar jag till Dig!

Ganska länge har det varit varmt, soligt och fint och igår var det typ 30 grader i skuggan. Till och med jag tyckte det var lite väl hett. Idag har det varit lite svalare men kvavt, mulet, tungt, lågtryck, regnet hänger i luften men verkar inte kunna komma ner. Det känns som om det är lågtryck både utomhus och inombords, suck, trots att förmiddagsgudstjänsten som vi hade på Frälsis idag tillsammans med övriga frikyrkoförsamlingar på Limhamn blev jättebra och återigen blev jag föremål för förbön, vilket jag är sååå tacksam för. Vilken förmån vi har att få be för och med varandra. Predikan var också uppskattad då jag predikade om att inte döma - det är Jesus som är domare. Predikan finns att ladda ner eller lyssna på hemsidan.
Ändå har jag mått skit hela da'n. När ska detta ta slut? Ja, bara Gud vet.
Besöket hos öronläkaren gick bra - inget fel i öronen heller, hörseln var också bra :-)
Så var jag hos Torbjörn och han tog en rejäl stund att fråga om allt och känna igenom muskler och leder osv. Jag fick ett preparat som ska vara bra för mig och nu skulle ha ta en rejäl funderare hur han kan hjälpa mig och på fredag ska jag dit igen. Han ville inte börja något så länge jag behandlas av någon annan, dvs homeopaten jag gått till, så jag kände som så att eftersom de homeopatmedicinerna jag tagit i två månader inte hjälp alls, så slutar jag hos honom och ger Torbjörn en chans istället - honom får man i alla fall kvitto hos.... Sedan väntar jag på tid hos psykiater, så någonstans, någon gång ska väl helandet kunna börja. Men jag tycker ändå det vore skönt om Jesus ville hela mig på studs, nu!!

Hur som helst, det här var en lite update om hur det går för mig. Tråkigt att behöva skriva om sådant men jag hoppas det ska komma något gott ur det så småningom.

Tack igen, alla trogna förebedjare. Tack att Ni håller ut när jag själv inte orkar.

"Skulle något vara så underbart att inte Herren förmår göra det?"


Blessings!

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det