Waitingroom Blues
Så igår lyssnade jag på en predikan och predikanten sa att vi alla någon gång hamnar i ett "väntrum", antingen kan det vara att vi väntar på ett jobb eller en livskamrat eller en flytt eller att få bli frisk etc. Vi väntar på vår tur och undrar när det ska bli dags. Frågan är vad vi gör under tiden. I ett väntrum till t.ex. doktorn kan vi läsa eller prata med andra eller något positivt eller så kan vi reta oss på att det tar så'n tid eller att andra som kommit in i väntrummet efter oss får förtur. Men det är väl sällan som vi slår ner dörren till doktorns rum och går in och börjar att operera oss själva...... Nej, det vore ju idiotiskt eftersom doktorn har läst många år på läkarhögskolan och det har inte vi. Vad konstigt då att det ofta är så vi gör när det gäller Gud. Om Han tillåter att vi sätts i ett "väntrum" ett tag så när vi blir otåliga rusar vi iväg och försöker fixa till det själv. Som Abraham och Sara, när det dröjde att få löftet uppfyllt försökte de lösa det själva genom att låta Hagar bli mamma till Abrahams son, fast det var Sara som skulle bli det. Än idagär konsekvenserna efter det kvar....
Guds löfte är att Han aldrig överger sitt folk. De som tror på och lever nära Honom ska inte komma på skam, Han glömmer inte och Han ska uppfylla Sina löften. Han har utvalt oss att utföra storverk i Hans namn för Hans namns skull. I väntrummen förbereder Han oss för ett rikare liv i tjänst.
Så även när det inte känns så, då "väntrummets väggar" verkar snarare som ett fängelse, då får vi be Gud om uppmuntran och bekräftelse att Han har allt i Sin hand och att vår tid kommer.
Så, jag försökte ta till mig detta och bed Gud om uppmuntran och bekräftelse. Så idag såg jag lite av andakten på TV1 med Marcus Birro som berättade om sorg och tröst och hur man när man drabbas av det svåra i livet antingen kan "gräva ner sig och tycka synd om sig" eller vända sig till Gud och be mer. Han sa också att den största självcentreringen är väl om man tror att Gud har övergett en. Varför skulle Han göra det? Om Gud verkar långt borta är det inte Han som rört sig.
Så i slutet av andakten bads denna bön:
"Du som ville mitt liv och har skapat mig efter Din vilja, allt i mig känner Du och omsluter mig med ömhet, det svaga likväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt Dig, utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i Dina händer.
Fyll mig med Ditt goda, så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar Din vishet, Du som tar det svaga och skadade och lägger Din skatt i bräckliga lerkärl.
Amen."
Jag kände när jag hörde och läste denna att det var en uppmuntran från Gud. Jag får överlämna mig åt Honom med alla mina brister, all min bräcklighet och Han får fylla mig och ge ny styrka. Han ville mit liv och Han har skapat mig och jag får vara i Hans famn även när det inte känns så, även när jag sitter i "väntrummet" och rastlöst, ångestfullt väntar på att få komma ut ur fängelset och leva på nytt.
Fyll mig med Ditt goda Gud!
Blessings!
Vänta, vänta, vänta.....
