Mörkerseende

heter boken jag just läst ut av Philip Yancey, med underrubriken: "När du är besviken på Gud". Den tar på ett mycket bra sätt upp det här med vad vi tänker och hur vi känner oss när Gud inte verkar bry sig överhuvud taget. När Han är tyst, fast vi ropar och letar och ber. När Han inte svarar på bönerna, när Han bara inte låter sig finnas.
Boken tar upp Job, förstås, vars största problem inte var allt han förlorat eller hans sjukdomar utan just det faktum att Gud gömde sig, inte fanns där. Men ändå höll Job fast vi sin tro och till slut återupprättades han.
Hur som helst är boken väl lästvärd. Det är helt ok att vara ärlig mot Gud. Att tala om precis hur man känner och undra och ifrågasätta. Omständigheterna skiftar mn Gud är alltid densamma och ibland tiger Han stilla (fråga mig inte varför).

Så ibland när vi försöker hjälpa varandra, vi kristna, så gör vi varandra mer illa än gott. På en annan sajt skrev en "broder" att Gud vill hela alla sjuka och så tog han upp ett antal bibelord för att understryka sitt påstående. Visst står det precis så i Bibeln, så då borde det ju stämma, men verkligheten visar ju annorlunda och jag skrev en kommentar att efter att ha varit sjuk så länge som jag så är misströstan och tvivel nära tillhands och jag vet att Gud kan hela mig jag undrar bara varför Han inte vill. Svaret jag fick var mer till skada än nytta, det var ungefär såhär:
Det råder inget tvivel i mitt hjärta att Gud vill hela dig.
Frågan är svår varför inget sker men det finns en rad möjliga orsaker:
*Brist på tro
*Sår och smärta
*Brist Smörjelse
När människor ber för oss när det gäller helande saknas väldigt ofta smörjelse för helande. Vi måste leva liv så att Gud kan smörja oss så att Gud kan hela oss.
*Synd
Det kan finnas synd som hindrar ett helande att äga rum. Ex oförlåtelse stolthet osv.
*Fel böner
Ibland ber vi fel. VI ber att Gud skall hela oss fast vi behöver befrielse från demoniska makter. Detta är ganska vanligt. Demoner orsakar väldigt mycket skada men vi tror inte att de är där.
*Det jobbiga i detta är att Gud vill hela men jag eller syndens konsekvenser i mig hindrar ett helande.
*Vi lever i ett kyrkligt klimat som inte tror på helande och inte söker helande och inte välkomnar Gud att hela detta medför att det är en resa för oss att bryta igenom denna otronsande.

Jag kan väl säga så att detta svar kunde jag varit utan. Visst har säkert dessa anledningar sin plats i vissa sammanhang, men att utan förkunskap påstå att dessa orsaker skulle vara hindret, det är att gå ut på djupt vatten. Säkert var det skrivet i all välmening, men ibland tror jag att vi i all välmening ofta skadar varandra mer än gör varandra gott.
Vår uppgift är att be för och med varandra, för helande, upprättande, frälsning, välsignelse etc. och sedan är det Guds sak att visa oss om det finns något i våra liv som är i vägen för bönesvaret.

För min egen del anser jag att jag tagit itu med alla de orsaker jag fick förslag på och ändå låter helande vänta på sig. Kanske får jag klarhet i det någon gång, kanske inte. Men jag fortsätter be och hoppas att Ni som också ber fortsätter med det. Jag tvivlar inte på er smörjelse i alla fall:-)

För övrigt har vi nu köpt två små nya marsvin. Två små hanar som heter Piff och Puff, så nu är det full rulle i buren igen.

Idag hade vi en bra gudstjänst runt kaffebordet, med en sång, bibelsamtal och bön. Ganska befriande faktiskt. I tre veckor till har vi lokalen öppen för bön för kåren, framtid, vägval etc. månd, onsd, fred, 17-18 och gudstjänst 11 på söndagarna, ingen annan verksamhet.

Imorgon är det dags för KBT, hoppas det ger något.

Blessings!

                              PIFF

                               PUFF


Två ord

I min bok "Nattljus" av Charles Swindoll läste jag igår detta lilla avsnitt: "Två ord kommer att hjälpa dig hålla ut när du har väldigt lite hopp kvar: Accepterande och Förtröstan. Acceptera prövningarnas, lidandets, olyckans eller felbehandlandets mysterium. Försök inte förstå eller förklara det. Acceptera det. Förtrösta sen frivilligt på Gud för beskydd genom Hans kraft, från och med denna stund, fram till evighetens gryning." 
"För Herren ska ge dig tillförsikt och bevara din fot för snaran". Ordspr. 3:26

De böcker jag läser och de predikningar jag lyssnar på verkar alla handla om frågan om varför Gud gömmer sig, inte visar sig, inte svarar och Job återkommer gång på gång.
Kanske Gud till en del gömmer sig för att vi ska hungra och törsta mer efter Honom. Eller kanske hittar vi inte Gud för att vi söker på fel ställen, vi förminskar Gud för att passa in i vårt intellekt, men det går inte för Gud är mycket större än så och oavsett om jag hittar Honom när jag söker eller om jag bara skriker ut i ett stort mörker och hålrum, så är Gud ändå Gud, Kung, allhärskare, alltings skapare och upprätthållare.
Tänk vad lätt det är att skriva det här, att läsa om det och höra det och hålla med, men vad svårt att leva efter det när man mår dåligt och ändå ropar och söker Gud och bara upplever en stor tystnad. Söker jag på fel ställen eller på fel sätt, lyssnar jag på fel sätt, vad är det jag inte förstår?
Kanske uppenbaras det nå'n gång vad det är jag ska lära mig, jag hoppas det och under tiden fortsätter jag ropa, be och söka och försöka leva efter de två orden - acceptera och förtrösta.

Förresten har vi nu inlett en 4-veckors period av bön på kåren för framtiden, vägval, kårens roll i Guds utbredande på Limhamn. Måndag, onsdag och fredag är lokalen öppen för bön kl.17-18 och söndagarna är det gudstjänst kl.11.00. Ingen annan verksamhet sker under dessa veckor. Välkommen att be med oss.

"Bli stilla och besinna att jag är Gud." Ps.46:11

Som kuriosa kan jag meddela att jag och Anna Book fikade samtidigt på Lieto på Limhamn idag :-)

Blessings!

Harry Potter

Så har skolorna börjat. Flickorna har börjat 6:an på ny skola (min gamla högstadieskola faktiskt) och Gabriel har börjat 2:an. Häromdagen firade jag och Magnus vår 19:e bröllopsdag - alltså, vart har åren tagit vägen? Jag är tacksam för att jag är gift med Magnus, vem annars skulle stå ut med mig just nu, jag vet inte.

Fler tester har gjorts, som bara visade hur "frisk" jag är och igår träffade jag en KBT-terapeut. Inga "verktyg" att jobba med än, men det kommer förhoppningsvis framöver. Jag får fortsätta medicinera och be.

Förra helgen var Magnus och barnen på Gullbrannagården på "Bygget-konferensen", som FA i Halmstad anordnar varje år. Jag skulle varit med men kände att jag inte orkade. Och när man som jag då undrar över när Gud tänker göra mig frisk och ibland frågar vad det finns för mening överhuvudtaget med något, så verkde det som om det var meningen att jag skulle stanna hemma. Tidigt på lördagsmorgonen dog nämligen vårt marsvin, Harry Potter. Han var gammal och vi visste att det kunde ske när som helst, men han verkade pigg innan.
Nu blev det så att jag fick klappa honom en sista gång och låta honom känna närhet och barnen slapp komma upp på morgonen och finna honom död. Och om jag hade rest med så skulle min far komma hit och mata honom varje dag och han hade ju blivit helt förtvivlad om han funnit honom. Så det verkade i alla fall som det var meningen att jag fanns här då.
 
Nu återstår att se om jag finna någon mening med hela denna mardröm också framöver. Jag hoppas jag kan lära mig något som kan hjälpa både mig och andra.

Jag har just läst om boken "165 dagar" som handlar om Daniel och Paulina Brolin som blev kidnappade i Dagestan 1998 och satt fångade i en håla, jordkällare med bl.a. råttor, kackerlackor mögel och loppor, i nästan ett halvår, 165 dagar. Och de klarade det. De sjöng lovsånger. De vittnade för vakterna trots att det blev misshandlade, både fysiskt och psykiskt. De klarade sig utan några större men från detta och fortsätter att leva och arbeta för Gud. Fantastiskt.
Och jag tänkte att kunde de sitta i den där hålan i 165 dagar, med hot om livet varje dag, med Guds hjälp, så ska väl jag klara mig igenom detta, med Guds hjälp. Jag är ju bara uppe i 130 dagar än så länge......

Så, älskade vänner och förebedjare. Håll ut. Fortsätt att be. Jag vill ju bara kunna tjäna Gud där Han har ställt mig, men då måste jag vara frisk.
"Svara mig när jag ropar, Gud, Du som skaffar rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd. Visa mig nåd och hör min bön." Ps.4:2

Blessings!

In memory of Harry Potter

Finding God in a crisis

Igår lyssnade jag på min vän Jason Clark då han talade över ämnet "Finding God in a crisis". Förstås utgick han från Jobs bok och Jobs lidande och hur han förhöll sig till Gud i detta lidande. Job var ärlig, han beklagade sig för Gud och ifrågasatte. Han bad om hjälp och han hade vänner som försökte hjälpa honom. Men det stora och svåraste var att han också prisade och lovade Gud mitt i allt elände. Han upphöjde Gud för den Han är och att Han har allt under kontroll, trots att han själv inte kunde se det då.
Jag är glad att Gud tål att man är ärlig och skäller och ifrågasätter Honom. Att man tvivlar på att Han över huvud taget bryr sig. Att man undrar varför Han helar vissa på en gång och inte mig. Gud tål det och gud uppskattar ärlighet, vad jag förstår.
Jag är glad att Han tar emot mig ändå då jag kommer och ber, vädjar, gråter, skriker, ropar i förtvivlan och undran. Att Han lyssnar. Att Han ser till att andra människor stöttar mig på olika sätt. Att Han är där fast jag inte ser och hör det.
Jag önskar att kunna prisa och lova Gud för att Han är den Han är. Den allsmäktige, allvetande, älskande Fadern, Skaparen, Livgivaren. Jag vill kunna lova Honom mitt i eländet.

Läget är inte bättre. Undersökningar och tester visar inget, har några kvar. Psykiatern kallar det ångest-yrsel och jag blir behandlad med medicin och nu ska jag nästa vecka på träffa en KBT-terapeut. Jag är helt sjukskriven augusti ut och sedan 75% till mitten av september.

Så fortsätter jag att ifrågasätta, skälla och skrika. Ropa, be, vädja till Gud och försöker lova och prisa Honom i eländet.
Om nu allt detta beror på depression/ångest så förstår jag att det tar tid att läka ut, men Ni som ber, fortsätt snälla. Be att Gud påskyndar läkningsprocessen. Att jag får se ljusglimtar i mörkret och får må mindre dåligt och bättre och bra istället för dåligt och sämre. Att jag får frid i mitt inre och inte behöver känna yrsel mer.
Tack alla underbara förebedjare och vänner.

Blessings!

Att lyftas upp

Jag har en liten andaktsbok av Charles R. Swindoll, den heter "Nattljus". Ett kort avsnitt finns att läsa för varje dag. Ibland är det tidlösa sanningar han skriver och ibland är det sådant som går rakt in i hjärtat och man nickar och håller med. Så då och då är det sådant som är uppmuntrande och samtidigt jobbigt för fast man "vet" att det är sant kan man inte ta det till sig i hjärtat för man har inte märkt av denna sanning på länge. Så var det för mig igår när jag läste gårdagens avsnitt, men jag vill dela det med Er här i alla fall för det kanske kan hjälpa någon annan och förhoppningsvis blir det framöver något jag kan nicka och samtycka med. Såhär står det: "Gud hör vårt rop. Han lyfter oss upp ur den förfärliga gropen. Han sätter våra fötter på en klippa och gör våra fötter stadiga. Han bevisar sig stark i vår svaghet. Han låter ljus lysa i vårt mörker. Han blir till hopp i vår osäkerhet och till trygghet i vår förvirring. Han är grunden för våra liv." "Herren är mitt ljus och min räddning, vem skulle jag frukta?" Ps. 27:1

Så Gud, låt mig lyftas upp ur gropen av Dig och ställ mig stadigt på klippan. Amen.

Blessings!

När? och Vad? eller Vem?

Att ha rätt perspektiv, rätt fokus medan man väntar på något är viktigt för resultatet. Det är ungefär vad del tre av Väntrummet handlar om. Om man koncentrerar allt man är och har på när man ska få vad man väntar på och sätter allt sitt hopp till det så kan man bli mycket besviken när man får det, för det  kanske inte löste alla problem och gjorde att man levde lycklig i alla sina dagar - det vet alla som väntat på att gifta sig eller få barn (även om det är fantastiskt så är det jobbigt också) eller på ett nytt jobb etc. Ens fokus och hopp måste vara till en person, nämligen Gud! Han är den som är densamme i allt och över allt och genom allt.
Naturligtvis håller jag med om detta, men jag hade lite svårt att ta det till mig, för jag vet ju att min psykiska, känslomässiga hälsa är mycket beroende av hur jag mår fysiskt, så om jag blir frisk så tror jag att allt kommer att bli mycket lättare. Man visst, förstås måste jag ha Gud som hopp och mål och fokus för allt i livet, allt annat kommer ju till korta till slut, men det gör inte Han. Jag menar, till vem skulle jag annars gå......? Trots alla dessa månader av lidande och bön och vädjan och gråt och försök till behandlingar och denna tystnad från Guds sida, eller kanske denna "dövhet" och oförstånd från min sida. Ändå, till vem skulle jag annars gå?

Solen skiner, värmen är tillbaka och vi är hemkomna efter några dagar på Ronneby Brunn där vi var tillsammans med mina föräldrar. Jag är glad att jag följde med men önskar att jag kunnat njuta fullt ut. Barnen var nöjda i alla fall och vi fick ha lite semester tillsammans i en skön miljö. Magnus och jag bestämde att när detta helvete är över så ska vi åka dit tillsammans, bara han och jag ett par dagar på Spa.

Så, kära vänner och förebedjare, fortsätt snälla att be. Medicinerna hjälper inte, inte än så länge i alla fall och hopplösheten tar överhanden ibland. Så, tack, tack, för all uthållighet och hjälp.

Blessings!

Njutande barn i bubbelpoolen

RSS 2.0