Harry Potter
Så har skolorna börjat. Flickorna har börjat 6:an på ny skola (min gamla högstadieskola faktiskt) och Gabriel har börjat 2:an. Häromdagen firade jag och Magnus vår 19:e bröllopsdag - alltså, vart har åren tagit vägen? Jag är tacksam för att jag är gift med Magnus, vem annars skulle stå ut med mig just nu, jag vet inte.
Fler tester har gjorts, som bara visade hur "frisk" jag är och igår träffade jag en KBT-terapeut. Inga "verktyg" att jobba med än, men det kommer förhoppningsvis framöver. Jag får fortsätta medicinera och be.
Förra helgen var Magnus och barnen på Gullbrannagården på "Bygget-konferensen", som FA i Halmstad anordnar varje år. Jag skulle varit med men kände att jag inte orkade. Och när man som jag då undrar över när Gud tänker göra mig frisk och ibland frågar vad det finns för mening överhuvudtaget med något, så verkde det som om det var meningen att jag skulle stanna hemma. Tidigt på lördagsmorgonen dog nämligen vårt marsvin, Harry Potter. Han var gammal och vi visste att det kunde ske när som helst, men han verkade pigg innan.
Nu blev det så att jag fick klappa honom en sista gång och låta honom känna närhet och barnen slapp komma upp på morgonen och finna honom död. Och om jag hade rest med så skulle min far komma hit och mata honom varje dag och han hade ju blivit helt förtvivlad om han funnit honom. Så det verkade i alla fall som det var meningen att jag fanns här då.
Nu återstår att se om jag finna någon mening med hela denna mardröm också framöver. Jag hoppas jag kan lära mig något som kan hjälpa både mig och andra.
Jag har just läst om boken "165 dagar" som handlar om Daniel och Paulina Brolin som blev kidnappade i Dagestan 1998 och satt fångade i en håla, jordkällare med bl.a. råttor, kackerlackor mögel och loppor, i nästan ett halvår, 165 dagar. Och de klarade det. De sjöng lovsånger. De vittnade för vakterna trots att det blev misshandlade, både fysiskt och psykiskt. De klarade sig utan några större men från detta och fortsätter att leva och arbeta för Gud. Fantastiskt.
Och jag tänkte att kunde de sitta i den där hålan i 165 dagar, med hot om livet varje dag, med Guds hjälp, så ska väl jag klara mig igenom detta, med Guds hjälp. Jag är ju bara uppe i 130 dagar än så länge......
Så, älskade vänner och förebedjare. Håll ut. Fortsätt att be. Jag vill ju bara kunna tjäna Gud där Han har ställt mig, men då måste jag vara frisk.
"Svara mig när jag ropar, Gud, Du som skaffar rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd. Visa mig nåd och hör min bön." Ps.4:2
Blessings!
In memory of Harry Potter
Fler tester har gjorts, som bara visade hur "frisk" jag är och igår träffade jag en KBT-terapeut. Inga "verktyg" att jobba med än, men det kommer förhoppningsvis framöver. Jag får fortsätta medicinera och be.
Förra helgen var Magnus och barnen på Gullbrannagården på "Bygget-konferensen", som FA i Halmstad anordnar varje år. Jag skulle varit med men kände att jag inte orkade. Och när man som jag då undrar över när Gud tänker göra mig frisk och ibland frågar vad det finns för mening överhuvudtaget med något, så verkde det som om det var meningen att jag skulle stanna hemma. Tidigt på lördagsmorgonen dog nämligen vårt marsvin, Harry Potter. Han var gammal och vi visste att det kunde ske när som helst, men han verkade pigg innan.
Nu blev det så att jag fick klappa honom en sista gång och låta honom känna närhet och barnen slapp komma upp på morgonen och finna honom död. Och om jag hade rest med så skulle min far komma hit och mata honom varje dag och han hade ju blivit helt förtvivlad om han funnit honom. Så det verkade i alla fall som det var meningen att jag fanns här då.
Nu återstår att se om jag finna någon mening med hela denna mardröm också framöver. Jag hoppas jag kan lära mig något som kan hjälpa både mig och andra.
Jag har just läst om boken "165 dagar" som handlar om Daniel och Paulina Brolin som blev kidnappade i Dagestan 1998 och satt fångade i en håla, jordkällare med bl.a. råttor, kackerlackor mögel och loppor, i nästan ett halvår, 165 dagar. Och de klarade det. De sjöng lovsånger. De vittnade för vakterna trots att det blev misshandlade, både fysiskt och psykiskt. De klarade sig utan några större men från detta och fortsätter att leva och arbeta för Gud. Fantastiskt.
Och jag tänkte att kunde de sitta i den där hålan i 165 dagar, med hot om livet varje dag, med Guds hjälp, så ska väl jag klara mig igenom detta, med Guds hjälp. Jag är ju bara uppe i 130 dagar än så länge......
Så, älskade vänner och förebedjare. Håll ut. Fortsätt att be. Jag vill ju bara kunna tjäna Gud där Han har ställt mig, men då måste jag vara frisk.
"Svara mig när jag ropar, Gud, Du som skaffar rätt. Du öppnar vägen när jag är trängd. Visa mig nåd och hör min bön." Ps.4:2
Blessings!
In memory of Harry Potter
Kommentarer
Trackback
