Captainsblogg

Att ha rätt perspektiv, rätt fokus medan man väntar på något är viktigt för resultatet. Det är ungefär vad del tre av Väntrummet handlar om. Om man koncentrerar allt man är och har på när man ska få vad man väntar på och sätter allt sitt hopp till det så kan man bli mycket besviken när man får det, för det  kanske inte löste alla problem och gjorde att man levde lycklig i alla sina dagar - det vet alla som väntat på att gifta sig eller få barn (även om det är fantastiskt så är det jobbigt också) eller på ett nytt jobb etc. Ens fokus och hopp måste vara till en person, nämligen Gud! Han är den som är densamme i allt och över allt och genom allt.
Naturligtvis håller jag med om detta, men jag hade lite svårt att ta det till mig, för jag vet ju att min psykiska, känslomässiga hälsa är mycket beroende av hur jag mår fysiskt, så om jag blir frisk så tror jag att allt kommer att bli mycket lättare. Man visst, förstås måste jag ha Gud som hopp och mål och fokus för allt i livet, allt annat kommer ju till korta till slut, men det gör inte Han. Jag menar, till vem skulle jag annars gå......? Trots alla dessa månader av lidande och bön och vädjan och gråt och försök till behandlingar och denna tystnad från Guds sida, eller kanske denna "dövhet" och oförstånd från min sida. Ändå, till vem skulle jag annars gå?

Solen skiner, värmen är tillbaka och vi är hemkomna efter några dagar på Ronneby Brunn där vi var tillsammans med mina föräldrar. Jag är glad att jag följde med men önskar att jag kunnat njuta fullt ut. Barnen var nöjda i alla fall och vi fick ha lite semester tillsammans i en skön miljö. Magnus och jag bestämde att när detta helvete är över så ska vi åka dit tillsammans, bara han och jag ett par dagar på Spa.

Så, kära vänner och förebedjare, fortsätt snälla att be. Medicinerna hjälper inte, inte än så länge i alla fall och hopplösheten tar överhanden ibland. Så, tack, tack, för all uthållighet och hjälp.

Blessings!

Njutande barn i bubbelpoolen