Blomman bland stenarna
Utanför mitt fönster är armégården och den är klädd med stenplattor. Mellan dem kommer ofta ogräs och sådant som växer på de mest otroliga ställen. Magnus rensade för ett tag sedan och det har sett fint ut. Så häromdagen tittade jag ut och fick se en blomma, En enda vit blomma som trotsat stenplattorna och slagit ut mitt i det karga landskapet. Det var som om den ville säga mig något, eller så är det bara så att jag just nu söker febrilt efter tecken på att det ska ske en förändring i mitt hälsotillstånd.
Under ca en veckas tid hade jag kännt det som att kanske det skulle börja gå åt rätt håll. Kanske skulle jag få börja må lite bättre och komma att återhämta mig. Sen kom bakslaget och det känns som om jag är tillbaka på ruta ett. Skit också!! Varför???!! Det är ju inte bara jag som lider. Min familj, mina barn, mina nära och kära lider ju med mig och mår själv inte bra. Det kan väl inte vara Guds vilja. Nej, men det är väl den ondes vilja. Jag trampar på hans huvud och säger åt honom att fara åt helvete där han hör hemma.
Vad väntar Gud på? Hur mycket längre ska jag och de mina lida? "Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft" heter det ju. Är det verkligen så? Kan jag klara allt? Just nu känns det inte så. Jag behöver få bli bra nu. Jag önskar att jag kan vara som den vita blomman bland stenplattorna, som trotsar det hårda motståndet och kommer igenom och blommar. Gud, låt det ske. Tack alla som fortsätter be.
Blessings!
