Undestructable ....me? ....You wish
Igår var jag tvungen att uppsöka läkare för en åkomma som varken jag eller två läkare kunde lista ut vad det var. "Kom tillbaka om det inte går över", var det svar jag lämnade sjukhuset med. Ganska frustrerande och deprimerande måste jag säga.
När jag lite senare träffade en vän som frågade hur jag mådde och jag svarade att det var mest skit, sa han: "Du kan ju inte bli sjuk. Du är ju Monica, jag menar du är ju typ undestructable".
"Ja visst, you wish"....
I detta läget önskar jag att jag vore undestructable, oförstörbar alltså. Livet vore ganska mycket lättare då. Och jag är ju den som alltid hjälper alla andra, alltid ställer upp, tröstar de sörjande och sjuka, uppmuntrar och vägleder dem som har det jobbigt. En annan av mina vänner frågade i våras, då jag för första gången på flera år hade feber, om jag nå'nsin hade varit sjuk, för det kunde inte hon minnas. Och feber, ja, det fixar ju Ipren och Panodil :-)
Men sanningen är att jag också ibland behöver bli tröstad och uppmuntrad och vägledd och just nu - helad. Jag är inte oförstörbar, inte heller oersättlig, men jag önskar att jag slapp vissa prövningar.
Jag ropar till Gud om hjälp och helande och sträcker mig till Honom som lovat att inte utsätta mig för mer än jag klarar av - Han måste tycka att jag klarar en hel del då.... Tack och lov att min tro inte grundar sig på om jag får allt jag vill, utan på personen Jesus Kristus, som gav sitt liv för mig och alla andra, för att öppna vägen för oss till Gud. Jesus skapar tro - är temat för kommande söndag och jag behöver leva i det för att kunna predika om det. Prövotider är växande - tider. Gud, låt min tro växa och mogna under denna tid.
Ja, det var lite dystert, men livet är ju inte en dans på rosor - jo, på taggarna.
Jag vill i alla fall dela med mig av en dikt som jag hittade bland alla papper som jag rensar ut nu när flytten närmar sig.
en dikt av en man som heter Erik Herneby:
Jag önskar...
O Herre, det finns månget hjärta som lider, som kämpar i nöd.
Jag önskar att lindra var smärta och ge åt den svage mitt stöd.
Det är ju min uppgift i tiden att räcka en hjälpande hand till den
som är ensam i striden, som sörjer vid gravens rand.
De fallna, som hopplösa vandra, jag hjälpa vill i någon form.
Att i kärlek ge ut mig för andra - O Gud, låt det bliva min norm!
Blessings!
När jag lite senare träffade en vän som frågade hur jag mådde och jag svarade att det var mest skit, sa han: "Du kan ju inte bli sjuk. Du är ju Monica, jag menar du är ju typ undestructable".
"Ja visst, you wish"....
I detta läget önskar jag att jag vore undestructable, oförstörbar alltså. Livet vore ganska mycket lättare då. Och jag är ju den som alltid hjälper alla andra, alltid ställer upp, tröstar de sörjande och sjuka, uppmuntrar och vägleder dem som har det jobbigt. En annan av mina vänner frågade i våras, då jag för första gången på flera år hade feber, om jag nå'nsin hade varit sjuk, för det kunde inte hon minnas. Och feber, ja, det fixar ju Ipren och Panodil :-)
Men sanningen är att jag också ibland behöver bli tröstad och uppmuntrad och vägledd och just nu - helad. Jag är inte oförstörbar, inte heller oersättlig, men jag önskar att jag slapp vissa prövningar.
Jag ropar till Gud om hjälp och helande och sträcker mig till Honom som lovat att inte utsätta mig för mer än jag klarar av - Han måste tycka att jag klarar en hel del då.... Tack och lov att min tro inte grundar sig på om jag får allt jag vill, utan på personen Jesus Kristus, som gav sitt liv för mig och alla andra, för att öppna vägen för oss till Gud. Jesus skapar tro - är temat för kommande söndag och jag behöver leva i det för att kunna predika om det. Prövotider är växande - tider. Gud, låt min tro växa och mogna under denna tid.
Ja, det var lite dystert, men livet är ju inte en dans på rosor - jo, på taggarna.
Jag vill i alla fall dela med mig av en dikt som jag hittade bland alla papper som jag rensar ut nu när flytten närmar sig.
en dikt av en man som heter Erik Herneby:
Jag önskar...
O Herre, det finns månget hjärta som lider, som kämpar i nöd.
Jag önskar att lindra var smärta och ge åt den svage mitt stöd.
Det är ju min uppgift i tiden att räcka en hjälpande hand till den
som är ensam i striden, som sörjer vid gravens rand.
De fallna, som hopplösa vandra, jag hjälpa vill i någon form.
Att i kärlek ge ut mig för andra - O Gud, låt det bliva min norm!
Blessings!
Kommentarer
Trackback
