Fortfarande berusad.....
...och inte är det av den Helige Ande, tyvärr. När jag startade den här bloggen sa jag ju att jag inte skulle skriva så mycket om mig själv och min vardag utan mer om tankar kring tro och liv. Som ni ser är denna intention för länge sedan bruten. Just nu är livet i gungning, ja, hela jag är i gungning medan läkarna står oförstående. Efter två besök på akuten på sjukhuset och diverse undersökningar, kom en läkare fram till att yrseln nog kommer från min alltför stela nacke och rygg. Jaha, men varför fortsätter det snurra när jag ligger då?.....Ja, det kan det kanske göra......
Hur som helst, efter att ha blivit i det närmaste portförbjuden och idiotförklarad på sjukhuset besökte jag en homeopat, som jag fått rekommenderad av en mycket vetenskaplig väninna, och då tänkte jag att det nog var ok. Och mycket riktigt, han var både förtroendeingivande, ställde en bra (hoppas jag) diagnos utan att jag sagt så mycket om mig själv samt hade sjungit "Pärleporten" ofta som barn då hans mamma och mormor var Pingstvänner :-)
Läkaren som satsade på nacken hade ganska rätt ändå för det är mycket spänningar där, så imorgon är det dags för en specialistkiropraktor. Imorgon kommer också förhoppningsvis de naturläkemedel som han beställt åt mig och om fyra veckor ska jag tillbaka. och under tiden är det mycket arbete för mig att bli bra, med helt nya vanor - tänk jag är inte undestructable.. inte superkvinna heller.... just nu är jag bara i obalans hela jag och vad gott gör det, inte ett dugg.
Min son tycker det är jättejobbigt, han har aldrig sett mamma sjuk, mer än tillfälligt. Det är inte lätt att förstå att jag inte går med honom till skolan på morgonen utan ligger kvar en stund till innan jag kan gå upp. Det är inte lätt att förstå varför jag inte kan svara på om jag kan hämta honom eller inte på eftermiddagen. Han fick vara hemma från skolan i måndags för han var sympatisjuk efter mitt första besök på akuten. Stackars Gabriel.
En fantastisk sak i allt detta är att jag nu verkligen förstår värdet av att ha ett närverk av bönekämpar. Vilken otrolig respons jag fått efter att ha skickat mail och sms till dem jag känner som ber och vilken multipliceringseffekt det blivit när de delat med sig till andra bönekämpar etc. Wow! När jag komer ur det här, påminn mig då om detta och att jag i vardagen ska uppmuntra folk även om livet är som vanligt, inte vänta tills det händer något innan jag engagerar mig.
Ett stort TACK till alla Er som ber och snälla, fortsätt med det, det här är något av det jobbigaste jag varit med om nå'n gång.
Igår ramlade en liten lapp ur min väska och på den fanns Bibelordet: "Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft". Det Ordet har följt mig sedan jag blev Frälsningssoldat, 14 år gammal, och har påminnt mig under åren om Guds kraft och omsorg. Just nu försöker jag klamra mig fast vid detta och lita på Hans allmakt, kraft och helande.
Blessings!
I livets alla j..ligheter är vi beskyddade....
Hur som helst, efter att ha blivit i det närmaste portförbjuden och idiotförklarad på sjukhuset besökte jag en homeopat, som jag fått rekommenderad av en mycket vetenskaplig väninna, och då tänkte jag att det nog var ok. Och mycket riktigt, han var både förtroendeingivande, ställde en bra (hoppas jag) diagnos utan att jag sagt så mycket om mig själv samt hade sjungit "Pärleporten" ofta som barn då hans mamma och mormor var Pingstvänner :-)
Läkaren som satsade på nacken hade ganska rätt ändå för det är mycket spänningar där, så imorgon är det dags för en specialistkiropraktor. Imorgon kommer också förhoppningsvis de naturläkemedel som han beställt åt mig och om fyra veckor ska jag tillbaka. och under tiden är det mycket arbete för mig att bli bra, med helt nya vanor - tänk jag är inte undestructable.. inte superkvinna heller.... just nu är jag bara i obalans hela jag och vad gott gör det, inte ett dugg.
Min son tycker det är jättejobbigt, han har aldrig sett mamma sjuk, mer än tillfälligt. Det är inte lätt att förstå att jag inte går med honom till skolan på morgonen utan ligger kvar en stund till innan jag kan gå upp. Det är inte lätt att förstå varför jag inte kan svara på om jag kan hämta honom eller inte på eftermiddagen. Han fick vara hemma från skolan i måndags för han var sympatisjuk efter mitt första besök på akuten. Stackars Gabriel.
En fantastisk sak i allt detta är att jag nu verkligen förstår värdet av att ha ett närverk av bönekämpar. Vilken otrolig respons jag fått efter att ha skickat mail och sms till dem jag känner som ber och vilken multipliceringseffekt det blivit när de delat med sig till andra bönekämpar etc. Wow! När jag komer ur det här, påminn mig då om detta och att jag i vardagen ska uppmuntra folk även om livet är som vanligt, inte vänta tills det händer något innan jag engagerar mig.
Ett stort TACK till alla Er som ber och snälla, fortsätt med det, det här är något av det jobbigaste jag varit med om nå'n gång.
Igår ramlade en liten lapp ur min väska och på den fanns Bibelordet: "Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft". Det Ordet har följt mig sedan jag blev Frälsningssoldat, 14 år gammal, och har påminnt mig under åren om Guds kraft och omsorg. Just nu försöker jag klamra mig fast vid detta och lita på Hans allmakt, kraft och helande.
Blessings!
I livets alla j..ligheter är vi beskyddade....
Kommentarer
Trackback
