Ja visst gör det ont...
...när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern, vad är det för nytt som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer, och det som stänger.
Ja, nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar, då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.
(Karin Boye)
Detta är en av mina absoluta favoritdikter. Tänk vad mycket den innehåller och så mycket man kan läsa in i den i olika perioder av livet.
Varje år när knopparna brister på träden tänker jag att Gud gör något nytt. Att trots all ovisshet om framtiden och trots allt som gör ont så vet Han precis vad Han gör och när Han väcker naturen på nytt väcker Han också människor till en längtan efter mening med livet. Ibland måste det göra ont för att det ska bli något bra av det och då när tvivlet är som starkast och man varken vet ut eller in, då brister knopparna och allt vaknar på nytt, då får man släppa taget och vila i Guds hand och tilliten till Honom, Han som skapar världen!
Blessings!
Höljet var ju knoppen hela vintern, vad är det för nytt som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer, och det som stänger.
Ja, nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar, då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.
(Karin Boye)
Detta är en av mina absoluta favoritdikter. Tänk vad mycket den innehåller och så mycket man kan läsa in i den i olika perioder av livet.
Varje år när knopparna brister på träden tänker jag att Gud gör något nytt. Att trots all ovisshet om framtiden och trots allt som gör ont så vet Han precis vad Han gör och när Han väcker naturen på nytt väcker Han också människor till en längtan efter mening med livet. Ibland måste det göra ont för att det ska bli något bra av det och då när tvivlet är som starkast och man varken vet ut eller in, då brister knopparna och allt vaknar på nytt, då får man släppa taget och vila i Guds hand och tilliten till Honom, Han som skapar världen!
Blessings!
Kommentarer
Trackback
