Vilken kick!
Under veckan som gick var det misnt sagt lite skagigt vad det gällde Talkshowen vi skulle ha på lördagen. En av gästerna sa - "Jag kommer om jag hinner, jag ska göra vad jag kan"och eftersom vi bara hade två gäster kändes det rätt oroande, så jag bönade och bad och talade om hur mycket det beydde för oss att han dök upp etc.
Se'n hade vi från början några av våra ungdomar som skulle stå för musikunderhållningen. Nu hade en av dem fått förhinder och de andra kunde inte utan henne. Jag och Mackan hjälptes åt att försöka hitta nå'n annan/andra musiker men alla (konstigt nog) hade andra bokningar. Så i min tanke växte det värsta scenariet att jag själv skulle få sjunga och spela. Eller kanske jag skulle sjunga och Mackan spela. Sagt och gjort, på torsdagen hade jag några sånger (som Mackan inte redan dissat) på förslag och vi gnolade igenom dem och de verkade funka. Då kom vi på att Olivia (min snart 13-åriga dotter) kanske ville spela trummor - visst sa hon, som brukar ställa upp.
Så fredag eftermiddag träffades vi för att öva, då hade Mackan kompletterat med ännu en sång och vi sjöng och spelade igenom dem några gånger, testade ljudet och hur vi skulle stå. Till saken hör ju att jag inte har sjungit offentligt, eller knappast alls, på det senaste året, så det var inte helt bekvämt. Att dessutom sjunga sånger jag aldrig sjungit inför publik var ännu lite mer skrämmande, men samtidigt kände jag en glädje, en skön känsla inombords som sa att sjunga, det ska jag ju göra, det kan jag ju, den gåvan måste jag ta vara på och sätta fart på igen.
Så kom lördagen och på förmiddagen tog jag det lugnt, men både Mackan och Olivia skulle tvunget på Kampsportsläger i fyra timmar och bli mörbultade - jag förbjöd dem allvarligt att inte bryta något, eller få för många blåtiror - det klarade de ganska bra :-)
När klockan närmade sig 17.00 hade en av gästerna, Catharina Segerbank, kommit men det var inte många andra som kommit. Men plötsligt började folk strömma in och jag gick runt och hälsade och kände att det verkade vara en skön stämning. Så klev också han, vår andra gäst, in genom dörren, Birger Signäs, och jag slängde mig runt halsen på honom - jippiee du kom!!! Tack!!!!
När betalt sitt inträde (som går till Haiti och Chile) och köpt fika, så började vi och Mackan ledde samtalet med gästerna i ämnet "Var finns Gud när det gör ont". Hela samtalet kan du lyssna på här.
Det blev en fantastisk kväll. Folk ville inte gå hem efteråt utan satt kvar och samtalade. Alla gjorde så bra ifrån sig. Gästerna delade så generöst med sig av sina liv och erfarenheter och Mackan var en suverän samtalsledare.
Guds närvaro kändes i atmosfären (tyckte jag i alla fall), det var en viktig kväll för alla närvarande.
Och jag hade skitkul (ursäkta ordvalet) ja, verkligen kul. Jag fick sjunga till duktiga musiker (ja, Mackan och Olivia ni var jätteduktiga), och sångerna var "Jag vill ha en egen måne" (Ted Gärdestad); "I still haven't found what I'm looking for" (U2); "Hallelujah" (Leonard Cohen) och till sist "Living on a prayer" (Bon Jovi), snacka om en "dream come true" för en gammal hårdrockare och Bon Jovi-fan.
Som sagt, en underbart lyckad kväll och ett koncept som verkar vara något att ta fasta på för att nå människor med viktiga frågor om tro och liv.
Idag har det varit lite "dagen efter", mör både i huvud och kropp, men det hoppas jag går över snart. Gårdagen var i alla fall en kick!
Blessings!
Birger, Catharina och Mackan
Mackan, Olivia och jag
Se'n hade vi från början några av våra ungdomar som skulle stå för musikunderhållningen. Nu hade en av dem fått förhinder och de andra kunde inte utan henne. Jag och Mackan hjälptes åt att försöka hitta nå'n annan/andra musiker men alla (konstigt nog) hade andra bokningar. Så i min tanke växte det värsta scenariet att jag själv skulle få sjunga och spela. Eller kanske jag skulle sjunga och Mackan spela. Sagt och gjort, på torsdagen hade jag några sånger (som Mackan inte redan dissat) på förslag och vi gnolade igenom dem och de verkade funka. Då kom vi på att Olivia (min snart 13-åriga dotter) kanske ville spela trummor - visst sa hon, som brukar ställa upp.
Så fredag eftermiddag träffades vi för att öva, då hade Mackan kompletterat med ännu en sång och vi sjöng och spelade igenom dem några gånger, testade ljudet och hur vi skulle stå. Till saken hör ju att jag inte har sjungit offentligt, eller knappast alls, på det senaste året, så det var inte helt bekvämt. Att dessutom sjunga sånger jag aldrig sjungit inför publik var ännu lite mer skrämmande, men samtidigt kände jag en glädje, en skön känsla inombords som sa att sjunga, det ska jag ju göra, det kan jag ju, den gåvan måste jag ta vara på och sätta fart på igen.
Så kom lördagen och på förmiddagen tog jag det lugnt, men både Mackan och Olivia skulle tvunget på Kampsportsläger i fyra timmar och bli mörbultade - jag förbjöd dem allvarligt att inte bryta något, eller få för många blåtiror - det klarade de ganska bra :-)
När klockan närmade sig 17.00 hade en av gästerna, Catharina Segerbank, kommit men det var inte många andra som kommit. Men plötsligt började folk strömma in och jag gick runt och hälsade och kände att det verkade vara en skön stämning. Så klev också han, vår andra gäst, in genom dörren, Birger Signäs, och jag slängde mig runt halsen på honom - jippiee du kom!!! Tack!!!!
När betalt sitt inträde (som går till Haiti och Chile) och köpt fika, så började vi och Mackan ledde samtalet med gästerna i ämnet "Var finns Gud när det gör ont". Hela samtalet kan du lyssna på här.
Det blev en fantastisk kväll. Folk ville inte gå hem efteråt utan satt kvar och samtalade. Alla gjorde så bra ifrån sig. Gästerna delade så generöst med sig av sina liv och erfarenheter och Mackan var en suverän samtalsledare.
Guds närvaro kändes i atmosfären (tyckte jag i alla fall), det var en viktig kväll för alla närvarande.
Och jag hade skitkul (ursäkta ordvalet) ja, verkligen kul. Jag fick sjunga till duktiga musiker (ja, Mackan och Olivia ni var jätteduktiga), och sångerna var "Jag vill ha en egen måne" (Ted Gärdestad); "I still haven't found what I'm looking for" (U2); "Hallelujah" (Leonard Cohen) och till sist "Living on a prayer" (Bon Jovi), snacka om en "dream come true" för en gammal hårdrockare och Bon Jovi-fan.
Som sagt, en underbart lyckad kväll och ett koncept som verkar vara något att ta fasta på för att nå människor med viktiga frågor om tro och liv.
Idag har det varit lite "dagen efter", mör både i huvud och kropp, men det hoppas jag går över snart. Gårdagen var i alla fall en kick!
Blessings!
Birger, Catharina och Mackan
Mackan, Olivia och jag
Kommentarer
Trackback
