....såsom ett barn....
Ja, det var ju rubriken på söndagens temagudstjänst/konsthappening. Det var en fantastisk upplevelse och Ni som inte var där - er förlust, helt klart. Mackan Andersson har bloggat så bra om det hela så läs det här.
Det var ju dessutom Mors Dag i söndags och jag hade bakat tårta till kyrkkaffet och det var populärt också.
Hur som helst, det här med att vara barn, barn till sina föräldrar, barn till Gud. Hur gammal man är blir är man ju alltid barn till sina föräldrar och detsamma gäller ju i att vara barn till Gud, det har inte med ålder att göra.
Den här veckan är det många som tar studenten och ska ut i vuxenlivet. Idag, den 2/6, är det 23 år sedan jag tog studenten och jag som tyckte att jag var så vuxen då......hm. När man ser dessa ungdomar så känns de inte så gamla, även om det kanske tycker det själva. Deras föräldrar tycker det säkerligen inte i alla fall.
Men nu kan det kännas ganska tryggt att veta att för Gud behöver jag inte anstränga mig för att inte vara barn, i Hans ögon är jag barn, Hans barn, hur gammal jag än är. Det betyder inte att jag är barnslig, utan snarare att i Hans vård kan jag som ett barn få lämna över bekymren till Honom, krypa upp i Hans famn och bara vara. Lyssna till de lugnande hjärtslagen, som en bebis som ligger på mammas mage eller hänger i en bärsele.
Och precis som barnen som sedan springer iväg igen och utforskar världen på olika sätt, men ändå har vetskapen att mammas famn är nära, får jag också ut i världen och leva och veta att Guds famn alltid är nära.
Det här låter så himla bra, eller hur, problemet är bara att de där stunderna i famnen på Gud, lyssnandet nära hjärtslagen, de är så sällsynta att jag knappt kommer ihåg hur det känns.
Det måste bli ändring på det. Ska jag veta vad Gud vill med mig, så måste jag ju känna igen Hans röst och tilltal och hur ska jag göra det om jag inte övar mig i det? Men det är alltid så mycket annat runt omkring som stör, eller som jag låter störa. Jag har länge sagt att jag skulle åka ett par dagar och bo på nå't kloster. Nu måste det nog bli av. I alla fall så jag får en chans att i en atmosfär av tillbedjan och lugn kunna ta tiden och krypa upp i famnen på min Fader.
Ja, så får det bli. Gäller bara att hitta tid i almanackan........daaahhh!
Blessings!
Såhär ska det se ut, eller hur?
Det var ju dessutom Mors Dag i söndags och jag hade bakat tårta till kyrkkaffet och det var populärt också.
Hur som helst, det här med att vara barn, barn till sina föräldrar, barn till Gud. Hur gammal man är blir är man ju alltid barn till sina föräldrar och detsamma gäller ju i att vara barn till Gud, det har inte med ålder att göra.
Den här veckan är det många som tar studenten och ska ut i vuxenlivet. Idag, den 2/6, är det 23 år sedan jag tog studenten och jag som tyckte att jag var så vuxen då......hm. När man ser dessa ungdomar så känns de inte så gamla, även om det kanske tycker det själva. Deras föräldrar tycker det säkerligen inte i alla fall.
Men nu kan det kännas ganska tryggt att veta att för Gud behöver jag inte anstränga mig för att inte vara barn, i Hans ögon är jag barn, Hans barn, hur gammal jag än är. Det betyder inte att jag är barnslig, utan snarare att i Hans vård kan jag som ett barn få lämna över bekymren till Honom, krypa upp i Hans famn och bara vara. Lyssna till de lugnande hjärtslagen, som en bebis som ligger på mammas mage eller hänger i en bärsele.
Och precis som barnen som sedan springer iväg igen och utforskar världen på olika sätt, men ändå har vetskapen att mammas famn är nära, får jag också ut i världen och leva och veta att Guds famn alltid är nära.
Det här låter så himla bra, eller hur, problemet är bara att de där stunderna i famnen på Gud, lyssnandet nära hjärtslagen, de är så sällsynta att jag knappt kommer ihåg hur det känns.
Det måste bli ändring på det. Ska jag veta vad Gud vill med mig, så måste jag ju känna igen Hans röst och tilltal och hur ska jag göra det om jag inte övar mig i det? Men det är alltid så mycket annat runt omkring som stör, eller som jag låter störa. Jag har länge sagt att jag skulle åka ett par dagar och bo på nå't kloster. Nu måste det nog bli av. I alla fall så jag får en chans att i en atmosfär av tillbedjan och lugn kunna ta tiden och krypa upp i famnen på min Fader.
Ja, så får det bli. Gäller bara att hitta tid i almanackan........daaahhh!
Blessings!
Såhär ska det se ut, eller hur?
Kommentarer
Trackback
